”Framtiden går före nutiden”

Finns det något hot mot Sverige? Den frågan är fortfarande relevant att ställa, menar försvarsminister Björn von Sydow och säger att det avgörande är den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland. ”Det måste gå en längre tid med utveckling åt rätt håll för att vi ska kunna tro på en fredligare värld.” Försvarsministern prioriterar forskning och utveckling framför inköp av färdigutvecklad materiel. ”Jag önskar att så mycket som möjligt av anslagen ska användas för att vi ska ha handlingsfrihet längre fram.”

Av Jan-Ivar Askelin

Har kriget spelat ut sin roll?

Sipris analyser t ex pekar på att mellanstatliga krig har blivit allt färre. Å andra sidan har inbördeskrig ökat. Behovet av ett försvar för avskräckande effekt kvarstår, men jag tror också att ett eventuellt krig i den industrialiserade världen redan från början skulle innehålla stora element av ekonomiska sanktioner och antagligen skulle hotet om sådana verka avskräckande. Den oerhörda ekonomiska integrationen innebär ju att det förenat med sådana väldiga kostnader för en nation att avbryt a det ekonomiska och finansiella utbytet.

Dessutom är det numer så oerhört hårt reglerat mellan de internationella ekonomiska samarbetsorganisationerna. Vill man inte krig är de t nog klokt att bejaka den ekonomiska integrationen men också de internationella ekonomiska samarbetsorganisationerna. De fungerar som ytterligare en tröskel.

Finns det något hot mot Sverige?

Det är fortfarande relevant att ställa frågan. Den viktigaste frågan är Rysslands fortsatta inrikesstruktur. Utvecklas Ryssland som ett konstitutionellt demokratiskt samhälle kommer vi att få en allt fredligare och lugnare värld och Ryssland integreras alltmer i de internationella säkerhetsstrukturerna. Men vi är ju inte där ännu. Vi vet inte. Det måste gå ett antal folkliga val först som lever upp till Europarådet krav på vad som är riktiga och fria val. Det finns osäkerheter vad som kan hända i Ryssland och vid gränserna till stater som ingick i Sovjetunionen. Nu är ju de riskerna mycket mindre här uppe i norra Europa därför att här är det demokratier det handlar om. Men vi vet ju vilka problem det är på sydfronten och dagens europeiska Balkan.

Det talas om den stora förändringen försvaret står inför. Hur stor är denna förändring?

Det är naturligtvis en stor förändring, men hur stor den är svårt att säga. Den grundläggande och det som är en oerhörd förändring är att vi i dag i Europa inte har stora auktoritära stater eller diktaturer som före första världskriget, med militärmonarkier och mellankrigstidens nazist, fascist- eller kommunistdiktaturer. Det är en fundamental förändring som är av historisk kaliber. Europa har ju aldrig haft den situationen. Jag anser att de t finns ett samband mellan demokratiskt statsskick och fredligt inriktad utrikes- och säkerhetspolitik. Och de n gamla observationen gäller ju att demokratier tenderar att aldrig komma i krig med varandra.

Sedan drar ju länder mer eller mindre medvetet av egen kraft eller av tvång sina slutsatser när det gäller försvarsmakter. De n absolut största förändringen gäller ju försvarsmakten i Ryssland som är i sönderfall. I Sverige har vi varit försiktigare av att dra slutsatser av dessa stora skeenden. Och vad ska hända nu? Säkerligen blir de t en successiv förändring, men att redan nu ut ropa hur stor denna förändring blir, är för tidigt att göra.

Vad är det som driver förändringen?

Det är både historiskt ett mycket plötsligt skeende som sönderfallet av Sovjetkommunismen och upplösningen av Warszawapakten, den ekonomiska återuppståndelsen, integrationen och de t globala marknadssystemet. Dessutom pågår ju den naturvetenskapliga tekniska utvecklingen av egen kraft och jag kan inte bedöma om det innebär att vi har kommit in i något sorts kvalitativt nytt skede under just 1990-talet. Däremot är det väl uppenbart att militärdoktriner har förändrats under intryck av två saker. Det ena är Gulfkriget och det andra de jugoslaviska inbördeskrigen. I det första fallet handlar det om rörlighet , skydd, systemsammanhållning och i det andra om nya metoder för internationell samverkan.

Vad gäller försvarsbudgetar är det väl ändå så att i de t långa loppet är de t säkerhetspolitiska läget avgörande och styrande. Startar man 1970 och jämför med västländer så låg vårt försvarsanslag stadigt och så började det gå ner en del medan väst gick upp för att sedan kraftigt gå ned under 90-talet. Betraktar man hela perioden 1970-95 så har v i ungefär samma fördelning av resurser och det gör att man nog inte ska lägga en avgörande tonvikt vid strukturella förändringar. Däremot har vi just nu kommit in i akut läge med överutgifter i förhållande till anvisade anslag.

Kan vi ha ett försvar som rymmer både hemvärn och UAVer? Finns det inte en motsättning här mellan topp och bredd?

Vi har i vår försvarsekonomi för innevarande år en materielanskaffning som ligger på drygt 50 procent och d et uttrycker ju en väldig förnyelse på materiel- och tekniksidan och samtidigt har vi en utbildning både på officers- och värnpliktssidan som av allt att döma är internationellt konkurrenskraftig. Sveriges och de övriga skandinaviska ländernas försvar står liksom på två pelare. Den ena är en högteknologisk struktur och den andra en bred kompetens med värnpliktsförsvaret och de ss ledning. Jag tycker att det i grunden är en mycket intressant försvarsmodell och jag ska försöka se till att den kan moderniseras eller modifieras så att den fungerar även i framtiden.

Vi drar ju konsekvenserna genom att studera, obs jag säger studera, två varianter som ska göra det här möjligt. I den ser vi om vi om vi ska skaffa så många enheter av materiel som vi gjort tidigare eller om vi istället ska ha färre enheter men en teknologisk generationsutveckling som ligger framåt. Den andra varianten gäller i princip detsamma fast när det gäller värnplikten oc h vi diskuterar om v i kan hitta en form för en kort utbildning som vi sedan kan bygga på så att ett antal förband blir omedelbart tillgängliga. Jag tycke r att det är spännande att vi har en diskussion om att ha kvar båda idéerna men studerar hur de kan modifieras för att rymmas inom en rimlig ekonomisk ram.

Högkvarteret talar om modellförband, kvalitetsförband som kan utökas vid behov.

Mycket intressant. Fortsatt fri diskussion från min sida. Det är jättebra att vi får sådana saker diskuterade och granskade. Det här kommer inte att kunna lösas inom ett enda försvarsbeslut. Utan det är en lång diskussion som kommit i gång och som jag hoppas kunna se vad resultatet blir.

I Europa övergår flera länder till ett sk tvåkomponentsförsvar med en liten stark komponent och en större svagare. Är det något för oss?

Man måste komma ihåg att Sverige har vissa speciafikationer. Vi är inte med i Nato, vi är ett stort land och har inte så stor befolkning. Vi har samtidigt ett politiskt och försvarsmässigt intresse av att ha förband i internationell samverkan. Hur ska vi kunna upprätthålla en sådan förmåga? Vi kan inte bara hänga på de taktiska och operativa delar som finns tex i de Natoallierade ländernas tänkande. Men jag säger inte att jag avvisat saken.

Vad är försvarets huvuduppgift? En del kritiker säger elakt att det är att ha en bataljon i Bosnien.

Försvaret kostar inklusive internationella insatser knappt 38 miljarder. 36,5 miljarder av dessa går till den klassiska försvarsuppgiften dvs ett försvar för att avskräcka från angrepp och upprätthålla vår territoriella integritet. En mycket mindre del, säg en miljard går till internationella ändamål. Jag anser att de t fortfarande ska finnas en mycket tung komponent som utbildar, forskar, tar f ram materiel och allt de t andra för att Sverige ska ha ett för svar som verkar avskräckande för möjliga angrepp. Men jag menar att den här relationen mellan vad vi gör nationellt och direkt internationellt är ändå inte rimlig. Till yttermera visso som de som kommer hem från internationell verksamhet säger hur otroligt positiva de är för att de höjt sin kompetens. Allt detta tillför de t nationella försvaret en mycket stor kompetens och inte minst därför att vi baserat våra internationella bataljoner på våra brigader.

På annan plats på denna webbplats diskuterar Jan Foghelin försvarets framtid. Han föreslår en kombination av en kärna och optioner där optionerna anpassas till ändringar i hotibilden.

Jag tycker att det är ett intellektuellt tilltalande sätt att angripa problemen. Jag hoppas att Jan Foghelin kan utveckla det där och jag hoppas att det kan granskas i ordets egentliga mening kritiskt sett i såväl försvarsmaktens som på den politiska nivåns planeringar.

Värnplikten och alliansfriheten. Två tunga frågor som verkar flyta omkring.

Jag känner på mig att värnpliktssystemet måste belysas. Det måste bli en offentlig debatt grundad på bra alternativ. Därför har jag tillkallat en parlamentarisk utredning för detta. Jag anser att dagens system har kommit att glida in i nåt som ingen har riktigt klart för sig förrän man sätter sig in i frågorna antingen man är värnpliktig eller om man som jag kommer in i den försvarspolitiska debatten.

När det gäller Nato är saken lite klarare. Där visar opinionsundersökningarna att 60 procent tycker att Sverige ska förbli alliansfritt, 25 tycker att vi ska med i Nato. Men intressant är också att över 50 procent svarar att vi ska vara med i ett Europaförsvar. Och då menar mina före detta statsvetenskapliga kolleger att det senare svaret är en reflex av att ett stort antal svenskar be jakar vad vi gör i Bosnien och att det var riktigt att kombinera alliansfriheten me d en så tung åtgärd. Även mycket Natokritiska politiker konstaterar att den FN-ledda operationen inte åstadkom fred och att det var nödvändigt att sätta in Nato och USA. Ur detta har vuxit fram en linje från regeringen och en bred riksdagsmajoritet att vi kan samverka med Nato för den europeiska säkerheten men att vi inte har något säkerhetspolitisk behov att lämna den alliansfria linjen.

Forskningens roll?

Jag anser att dagens resursförbrukning ska ha bäring x år framåt. Jag vill prioritera forsknings- och utvecklingslinjen och de t gjorde jag också när vi nedkämpade de svarta hålen. Då valde jag att på materielsidan lägga pengar på forskningsnära projekt medan inköp av redan framtagna produkter kunde senareläggas eller minskas. Jag tycker att av varje krona som förbrukas 1998 inom försvarssektorn så önskar jag att så många ören som möjligt används för att ge handlingsfrihet längre fram. Jag har ju i riksdagen medverkat till att vi sänker beredskapen och det är ju ett sätt för mig att prioritera framtid före nutid inom ramen för 37,7 miljarder.

Hur ska man forska? Olika länder väljer olika lösningar. I Sverige har vi mindre av högskoleforskning och mer av forskning i statliga institutioner med ett FOA som öppnar sig alltmer.

Jag är mycket positiv till denna utveckling, att FOA öppnar sig mer, samarbetar med högskolor, andra forskare, industrier. Det ska vara kors och tvärs och hit och d it och öppnare. Jag vill att FOAs anställda i större utsträckning ska undervisa på högskolor och universitet .

Jag anser att det finns all anledning att ha kvar FOA som en institution. Jag bejakar en ökad öppenhet och deltagande i internationella projekt och så mycket som möjligt av internationell publicering osv så att man får en mer högskolelik verksamhet.

Forskas det på rätt saker? Hur förändras forskningen?

Förändringar måste ske med att statsmakterna ger andra inriktningar och att det sedan fortplantar sig i systemet . Jag ser ingen anledning att vi skulle bryta med processerna inom försvarsektorn för att utveckla materiel bara för att den europeiska säkerhetssituationen förändras. Förändringarna ska ske i en dialog mellan beställarna dvs statsmakterna och försvarsmakten på ena sidan och FMV och FOA på de n andra. Jag är helt klar på att det måste kunna bli andra typer av beställningar och det måste kunna bli be ställningar av materiel som vi använde r för våra internationella missioner, men som v i kanske primärt inte använder på hemmaplan. En sak som är otroligt viktig är ju FOAs kunskaper om B och C-stridsmedel. Vi har ju haft en mycket tydlig närvaro i Irak av svenska forskare. Även här har vi det internationella och nationella hand i hand.

Våra viktiga plattformar som Gripen och Leopard har ju sina rötter i en svunnen tid. Hur passar de in i det nya försvaret?

Det är självklart att besluten om de stora plattformarna som Jas och Leopard växte fram under det kalla kriget. Det var ett skarpt kallt krig under de närmaste åren före Gorbatjovs maktövertagande. Ett mycket svårbedömt läge. Och Sovjetunionens fall var en otrolig överraskning. Ingen samhällsvetare var vad jag vet i stånd att förutsäga detta.

Nu gäller det att kunna göra successiva tekniska förändringar på plattformarna och ta fram forskningsutveckling som gör att man ska kunna gradera upp plattformarna om läget blir sämre. Och i sista delserien av Jas på 27 miljarder ligger en jättestor del på utvecklingsarbete av en vertikaliserad motor, nya robotar, osv. Men vi trycker inte på knappen att sätta in det förrän senare när vi har den handlingsmöjligheten år 200X. Och jag tycker att v i ska arbeta vidare med detta sätt att anpassa vår mycket högteknologiska nivå. Det är inte nödvändigt att idag ha världens absolut bästa robotar, men vi ska år 200x kunna köpa världens då bästa robotar. Och detsamma gäller stridsvagnarna och i princip ytfartygen och ubåtar.

Dyrare och färre plattformar. En del säger att plattformarnas tid är förbi.

Jag tror att den frågan är ett genuint militärt dilemma som man ställts inför förr. Jag är ju ingen militärhistoriker, men på sätt och vis karaktäriseras vapenutvecklingen i alla tider av att man kommer till brytpunkter när man finner att en typ av vapensystem är för kostbart och att man finner att fienden har infört något nytt. Och jag tror att vi även i framtiden får räkna med en fortgående vapenteknologisk utveckling även om vi går in i en situation där de mellanstatliga konflikter minskar. Det innebär att v i kommer till brytpunkter då vi finner att ett visst plattformssystem är orimligt kostbart. Och då bryter man det.

Från FOA-tidningen nr 2-1998 - www.foi.se/framsyn