UAV är dagens militära modeord

”Modellplanet” tas på allvar. UAV kan vara felande länken mellan eldkraft och underrättelser

Av Jan-Ivar Askelin

Två mil upp i luften surrar ett flygplan. Det är litet och svårt att skjuta ned. Den låga farten, planets formoch materialet i skrovet ger ett skydd mot jaktplan. Ingen människa finns ombord som styr eller spanar. Planet styr sig självt och spanar med sina sensorer. Det kan flyga över Östersjön i fred för att övervaka oljeutsläpp, smuggling mm. I krig kan det leta efter mål, kanske även avgöra vilka målen är, samt föreslå om målen ska bekämpas och ligga kvar över området och vägleda ankommande robotar den sista biten.

Detta är en UAV, unmanned aerial vehicle, på svenska obemannad luftfarkost. UAVer har funnits i över 50 år, men det är först på senare tid som det har blivit ett verkligt modeord, den internationella marknaden omsätter årligen 100 miljoner dollar och det är en av flygindustrins snabbast växande delar. Tillverkare finns i cirka 30 länder.

USA har satt fart på andra länder
Det stora intresset beror på flera faktorer. Främst är det en stor amerikansk satsning som i sin tur satt fart på andra länder. Som i så många andra fall började historien med Gulfkriget. Det visade sig då att den amerikanska överlägsenheten hade en svag länk - det tog över ett dygn att få fram underrättelser om läget till befälhavarna vid fronten. Till stor del förlitade man sig på satellitspaning, men satelliten susar bara över området var 90:e minut och på den tiden kan det hända mycket.

Den amerikanska hemmaopinionen är mycket känslig för egna förluster och särskilt gäller det piloter. Att en flygare störtar är en sak, men att han skjuts ned, tillfångatas och torteras är en annan. I synnerhet som fienden inte utgör ett allvarligt hot mot USA. Och ser man framåt är det svårt att inom överskådlig tid se att någon kan utmana USA i ett konventionellt krig.

- Det bemannade stridsflygplanet har länge legat i dödsryckningarna, men den här gången verkar slutet vara nära, säger Folke Andersson som bedriver UAV-studier vid Foa. I den generation av amerikanska stridsflygplan som ligger ett steg bortom skrivbordet tänker man bygga in möjligheten att planet ibland styrs av en pilot ombord och ibland klarar sig självt. Är det för farligt får piloten stanna på backen.

Balans krävs mellan eldkraft och underrättelser
- I botten för UAV-intresset ligger militärteknikens snabba utveckling. Vapnen har fått längre räckvidd och de träffar nästan alltid. Målen kommer att bli färre, dyrare och rörligare. Det måste till en balans mellan underrättelser och eldkraft. Idag har vi inte tillräckligt bra information att ge till de mest kvali- ficerade vapnen.

- Militären måste också lära sig att bra underrättelser kostar pengar. I och med att målen blir värdefullare kan man också betala mer för att träffa dem och för det krävs rätt underrättelser. De kvali- ficerade vapnen bommar inte, men man måste ha bra underrättelser för att veta att det är rätt mål man träffar. För när man skjuter röjer man sig och motståndaren behöver också bara ett skott för att träffa.

Folke Andersson menar att en UAV i princip kan göra allt som ett bemannat flygplan kan göra. Idag används det för spaning, men nästa steg är att göra UAVn till en vapenbärare och då blir gränsen mellan UAV och robot flytande. Kanske kan man säga att UAVn är en robot med inbyggd returbiljett.

Behoven var alltså tydliga: militären krävde snabbare underrättelser och opinionen ett oblodigt krig (för de egna). Och nu fanns även tekniken att tillfredsställa behoven. Med GPS-navigering kan UAVn hela tiden hålla reda på var den här. Man kan programmera den med en färdplan som den följer. På en TV-skärm ser operatören var UAVn är och vad den ser och vill man ge nya order är det i princip bara att flytta en punkt på skärmen med musen.

UAVn har två sorters ögon: radar och elektrooptiska sensorer. Radarn är en SAR, syntetisk aperturradar som ger skarpa bilder även på långt håll. Radarn kan sägas svara för en allmän överblick och den har den fördelen av den inte störs av dåligt väder. För mer detaljerade bilder används elektrooptiken som i första hand består av IR-sensorer som reagerar för värme, den infraröda ljuset. Sensorerna kan se värmeskillnader på mindre än en tiondels grad. Tendensen är att sensorerna blir både lättare och bättre vilket gör att en UAV kan göras mindre och hålla sig i luften längre.

Förbindelserna är den svaga länken
Nya typer av kompositmaterial gör att planen kan hålla en låg vikt. Det är viktigt för uthålligheten, men det gör också att planet är lättare att sköta på marken och en låg vikt minskar risken för skador vid landningen.

Planen kan drivas antingen av jetmotorer eller propellrar. Tendensen är att motorerna blir mindre och bränslesnålare. Ambitionen är att kunna använda vanliga typer av bränsle som t ex diesel.

Kruxet med UAVer är främst förbindelserna. Meningen med UAVn är ju att den hela tiden ska kunna tala om vad den ser. Stormakterna kan lita till satelliter när UAVn försvinner bakom horisonten, men de andra måste ha fri sikt till UAVn. En lösning kan vara att använda UAVer som relästationer åt de som ligger längre bort. Ett annat problem, åtminstone i fred och för civila UAVer, är att luftfartsmyndigheterna än så länge inte är så förtjusta i att ha obemannade flygplan susande omkring i lufthavet.

Från ”flygande hundralappar” till stora flygplan
En UAV kan praktiskt taget se ut hur som helst från mikroplan med en spännvid på 15 cm - som en hundralapp - till stora flygplan. Mikroplanet, som är en teknisk utmaning, ska enligt amerikanerna bl a kunna användas för att flyga inomhus och t ex samla in spår från kemiska och biologiska vapen. Storleken är vald så att det är gränsen för hur luften uppför sig runt flygande föremål - här börjar man närma sig insekternas villkor. UAV-febern lockar konstruktörer från uppfinnarjockar i garage till de stora företagen som t ex Lockheed, vars Skunkgäng, som tagit fram berömda spionplan och F 117, nu har byggt en smyg-UAV, Dark Star.

- Man ska inte förakta garagekonstruktörer, säger Folke Andersson. De har kunnande och entusiasm. Den klassiska jaktroboten Sidewinder var just en garagekonstruktion. Men man måste också ha sett till behovet och ha de rätta kontakterna, kunna övertyga beslutsfattare och företag om att idéen är värd att satsa på.

Israelerna var pionjärer - och nu kommer USA
En medel-UAV skulle kunna se ut så här: Kunna flyga upp till 5 000 meters höjd, drivas med en propeller, ha en räckvidd på tio mil, vara i luften fem timmar, kartlägga tusen kvadratkilometer på en dag, bära en last på 50-100 kg, ha en längd på 4-7 meter och en maxfart på cirka 200 km/t. UAVer köper man inte styckevis utan de kommer i paket med markutrustning och några plan. Ett sådan paket kan kosta cirka 15 miljoner dollar.

Internationellt har israelerna varit pionjärer och man är nu inne på sin kanske femte UAV-generation. För ett land med liten befolkning och omgivet av fientliga grannar har UAVn varit idealisk. Israel har också använt UAVer för annat än spaning. Under striderna i Bekaadalen 1982 utnyttjades UAVer som skenmål för att lura den syriska radarn. Israelerna har, enligt Folke Andersson, från början betraktat UAVerna som ett fullvärdigt vapensystem och inte som ett komplement. Därmed har man krävt att det ska fungera och att det ska få kosta.

Israel har tillsammans med USA utvecklat den sk Hunter, men det är nu USA som ensamt gör den stora UAV-satsningen under ledning av Daro, Defense Airborne Reconnaissance Office. Daro bildades 1993 efter erfarenheterna av Gulfkriget och Daros chef Kenneth Israel är något av världens UAV-guru.

Det amerikanska projektet, som är en sorts utmaning till industrin, består av tre UAV-typer - en för närområdet, en taktisk och en strategisk. Den strategiska, Global Star kan flyga över 500 mil, stanna i området ett dygn och flyga hem igen. Global Star har inte kommit upp i luften än. Den taktiska, Dark Star, gjorde sin jungfruflygning i mars. Den beskrivs som ett tefat med vingar och är konstruerad för att inte synas på radar. Dark Star har inte samma räckvidd och uthållighet som Global Star utan ska användas i särskild farliga stridsmiljöer. Dark Star och Global Star ses som delar i samma team och delar på samma markutrustning. Dessa får enligt direktiven inte bli dyrare än 10 miljoner dollar styck. En handfull Global Star-förband rätt utplacerade skulle räcka för att klara USA:s globala behov av den strategiska spaning som inte fås från satelliter. Man kanske kan se Global Star som en obemannad efterträdare till U 2- planet. Nedskjutningen av U 2-piloten Gary Powers över Sovjet 1960 visade ju vilken politisk sprängkraft det låg i vissa typer av bemannade flygfärder. Denna affär ledde till att USA utvecklade olika typer av spaningsrobotar.

Predator på uppdrag i Bosnien
Att en UAV också kan användas i fredsfrämjande operationer har USA visat med sin Predator, en ganska enkel UAV utan någon hemlig teknik som under 1995 flög 130 uppdrag i Bosnien under totalt 850 timmar. Två plan gick förlorade. En blev möjligen nedskjuten och en annan kraschades med avsikt mot ett berg sedan den fått tekniskt problem. Tio Predators inklusive markstationer kostade drygt 30 miljoner dollar. Detta ska jämföras med vad ett modern stridsflygplan kostar och vilka konsekvenser en nedskjutning får. Det krävdes en massiv insats med över 40 plan för att rädda en amerikansk pilot som hoppat ut över konfliktområdet i Bosnien.

Fredsfrämjande insatser kan enligt Folke Andersson vara en uppgift för en svensk UAV-styrka. Man ställer sina plan till FN:s förfogande och riskerar inga egna liv.

Svenska armén får första UAVn före sekelskiftet
Före sekelskiftet väntas svenska armén vara utrustad med UAVer. De kommer att ha en räckvidd på cirka fem mil och vara avsedda för brigadnivå. Beslut om vilken UAV det blir kanske kan komma redan i höst. Försvaret har undersökt marknads intresset för att tillverka en svensk UAV. En av de ovanligare kandidaterna är en svensktillverkad autogiro, en luftfarkost som var populär på 1930-talet och en föregångare till helikoptern. Autogiron drivs av en vanlig propeller och rotorn på taket snurrar bara med i luftströmmen och ger lyftkraft. Därmed uppnår man några klara fördelar: en kort startsträcka, snabb stigning och en närmast vertikal landning. Ett problem med dagens UAVer är att de tar mark med fallskärm eller med någon form av kontrollerad kraschlandning. En användning för en sådan UAV i svenska armén skulle t ex vara eldledning. Detta är en mycket riskabel sysselsättning vare sig man använder flygplan eller eldledare på marken.

Försvaret har ett behov av att sammanfoga verktygen för inhämtning av underrättelser, ledning av egna förband och bekämpningen av fienden och i ett sådan övergripande system skulle UAVer kunna spela en stor roll.

Foa och UAVer
Foa bedriver i olika former projekt och studier med UAV-anknytning.

• Mjollner är en störsändare som bärs av en obemannad helikopter som kan flyga nära motståndaren staber och därmed kunna störa med liten sändareffekt. (Se FOAtidning 3/94).
• Carabasradarn, som utvecklats vid Foa, kan var en lämplig sensor för en UAV. (Se nästa sida). LÄNK
• I höst startar en teknisk strategisk studie om UAVer.
• Obemannade farkoster (inte bara flygande) är ett eget forskningsområde vid Foa.
• I studien om ett cellförsvar (Se FOAtidning 1/95) spelar UAVer en central roll.

UAV-lågan må ha tänts av militärer, men det finns många civila tillämpningar. Allt som rör övervakning eller är farligt kan vara intressanta områden som t ex skogsbrandsbevakning, kartering av skog, insamling av radioaktiva ämnen, trafikövervakning, övervakning av ett ev provstoppsavtal , besprutning av åkrar. En annan dimension är UAV som en fattigmanssatellit och man undersöker om det går att använda UAVer som basstationer i mobiltelefonnätet.

Från FOA-tidningen nr 3-1996 - www.foi.se/framsyn