Carabas - en svensk UAV?

Av Björn Larsson

Hur skulle en svensk UAV kunna se ut? På Foa i Linköping planerar Carabasgruppen att sätta den unika Carabasradarn i ett obemannat flygplan. Radarteknik medger spaning från höga höjder med bibehållen detaljupplösning i bilden. Tekniken fungerar också genom moln, i alla väder, dag som natt. Eftersom den flyger mycket högt är det endast de mest avancerade luftvärnsrobotarna som förmår att skjuta ner farkosten. Från den höga höjden kan den överblicka ett stort område, upptäcka och peka ut mål samt föreslå vilka som ska bekämpas. Den kan också fungera som en relästation för kommunikation mellan ledning och skjutande enheter.

Ett förband med fyra UAVer bör kunna hålla minst en farkost i luften dygnet runt, spana mot mark-, sjö- och luftmål och sända information över långa avstånd.

Men varför en Carabasradar? Duger det inte med de sensorer som brukar finnas i UAVer? Idag används oftast optiska system med TV- eller IR-sensorer som alla är väderberoende och ibland har svårt att arbeta på stora avstånd. Radar är i allmänhet väderoberoende och genom att använda SARteknik (Syntetisk Apertur Radar) får man en kamera där upplösningen inte försämras när avståndet till målområdet ökar. SAR-principen i sig är inte något nytt, den uppfanns redan 1951 av amerikanen Carl A Wiley, men den kan sägas ha fått sitt stora genombrott med den moderna digitaltekniken.

Carabas (Coherent All RAdio BAnd Sensing) är en ny typ av SAR som arbetar med mycket låga frekvenser (svarande mot långa våglängder) vilket ger unika egenskaper. Som att Carabas är i det närmaste okänsligt för sk stealth- eller smygteknik som innebär att te x flygplan utformas så att det ger minimala ekon till normala radarstationer. Genom att Carabas känner av flygplanets storlek snarare än dess form så ger smygutformningen ingen minskning av radarekot. Det beror på att Carabas arbetar inom frekvensområdet 20-90 MHz, vilket motsvarar våglängder av samma storleksordning som de flesta intressanta mål, och det resulterar i starka radarekon.

Omvänt innebär de långa vågorna att små objekt relativt våglängden, ofta militärt ointressanta, inte påverkar signalen nämnvärt. Radarsignalen får härigenom förmågan att tränga igenom även den tätaste växtlighet. Carabas förmår att avslöja maskerade och dolda mål i även i tät skog med ett mycket litet antal falska larm.

Bakom idén till Carabas står Foaforskaren Hans Hellsten som tillsammans med sin forskargrupp i Linköping utvecklat och demonstrerat metodens användbarhet. De första radarflygningarna med Carabas I genomfördes i januari 1992 med en Sabreliner från FMV:Prov i Malmslätt. En UAV avsedd för Carabas kan byggas speciellt för att passa sensorn och blir då både mindre och billigare. Farkosten kan ha en startvikt på cirka 1 000 kg, vara propellerdriven, byggas helt i komposit och ha cirka 15 meters spännvidd.

Sedan 1993 vidareutvecklas tekniken gemensamt av Foa och Ericsson. Det nya systemet - Carabas II - får prestanda som krävs för operativ användning och kommer att användas för att utvärdera en rad olika tillämpningar - både militära och civila. De första flygningarna med Carabas II planeras till sommaren och kan förhoppningsvis ge underlag för en kommersiell produkt.

Från FOA-tidningen nr 3-1996 - www.foi.se/framsyn