”Inte rätt tid att vara tvärsäker om fredsfrämjande operationer”

Brittisk tänkare varnar för västerländskt krav på snabb och mätbar framgång.

Av Jan-Ivar Askelin

Efter 26 år i brittiska armén hängde John Mackinlay in översteuniformen och övergick till att bli en internationellt erkänd expert inom området fredsfrämjande operationer. Vid The Marshall Center i Tyskland skriver Mackinlay nu en omfattande bok i detta ämne. I slutet av mars talade han vid ett Foaseminarium i Stockholm om behovet att skapa nya doktriner för fredsfrämjande operationer. Han menade att vi fastnat i ett gammalt mönster som är ett arv från det kalla kriget.

-På mitt gamla regemente finns ett foto från 1910 som visar övande soldater på skjutbanan. De har för sin tid moderna uniformer och moderna gevär. Det är inget anmärkningsvärt med bilden, utom en sak - de övar enligt den instruktion som lord Wellington införde för att slåss mot Napoleon. Soldaterna står i tre led, precis som man ska göra när man skjuter med mynningsladdare. Främre ledet skjuter, bakre ledet laddar.

Det säger, enligt Mackinlay, några viktigare saker om militärer. Man övar det senaste kriget - och inte inför det nästa. Man har ofta tillgång till förändringens redskap (i detta fall det moderna geväret), men kan inte utnyttja det på grund av en konservatism som hindrar framåtskridande.

En förändrad roll för militären
Fredsfrämjande operationer har oftast bedrivits med militära förtecken. Men Mackinlay menar att militärens roll nu har förändrats och att dess betydelse i dessa operationer minskar. Militären är bara en av många organisationer som kastas in i en krishärd.

Enligt det kalla krigets koncept består konflikten av två parter, åtskilda av en tydlig frontlinje. När striderna upphört kommer FN-förbanden och patrullerar i en buffertzon där inga bor. FN-soldaterna övervakar att kriget inte blossar upp igen.

Men idag, menar Mackinlay, är detta recept på konfiktlösning inte tillräckligt. Buffertzonen går inte mellan två befästa linjer utan mellan människor som lever tillsammans som tex man och hustru. Konflikten är inte militär och den kan inte lösas med militära medel utan det handlar om att få ett mycket sjukt samhälle att tillfriskna. Det kan bara göras med en ekonomisk återhämtning och den stora segern når man, säger Mackinlay, när gerillasoldaten lämnar djungeln, slänger sin kalasjnikov och knackar på porten till sin gamla fabrik som åter öppnat efter kriget. Mackinlay liknar dagens konflikter vid en farlig kemisk skadlig process. Fredsfrämjarna måste bryta processen och vända utvecklingen.

I det gamla konceptet hade man för det mesta att göra med fungerande stater och reguljära arméer kontrollerade av en regering. Egypten brakade ju inte ihop som stat bara för att man förlorade ett krig mot Israel. Det fanns en regering att förhandla med, en armé som höll ordning på sina soldater osv. Men idag kollapsar stater, arméerna är banditgäng, de nationella ledarna är klanhövdingar och ett avtal med dessa parter är knappt ens värt bläcket på papperet.

Varning för doktrinskrivare!
Hur ska då en ny och bättre doktrin se ut - en doktrin som är anpassad till den nya verkligheten?

Mackinlay säger att alla doktrinskrivare bör betraktas med en viss skepsis. För några år sedan fanns det inget större intresse för att utveckla doktriner. Idag vimlar det av akademiker och andra som skriver nya doktriner och Mackinlay undantar inte sig själv från dem som bör förses med varningstext. En anledning är att utvecklingen nu rusar fram som ett expresståg. Detta är inte den rätta tiden för tvärsäkra uttalanden, säger Mackinlay.

För att komma fram till en bra ny doktrin måste man se saker på ett nytt sätt. Mackinlay talar om tolkningen av ordet framgång i internationella operationer. I väst ska framgång gå att mäta och vara bunden till tiden. En president utlovar sitt folk att den fredsfrämjande operationen ska bli en framgång och målen anges. Men, säger Mackinlay, man måste förstå att vägen till framgång tar tid och att själva processen är en framgång i sig. Han tar Cypern som ett exempel. FN kom dit 1964 när spänningen steg mellan grek- och turkcyprioter. FN lyckades inte stoppa Turkiet från att invadera ön och FN har inte lyckats att få grek- och turkcyprioter att nå en förhandlingslösning. Detta har kallats ett misslyckande. Mackinlay kallar det en framgång.

- De som talar om ett misslyckande har inte en aning om vad människor i detta område kan göra mot varandra.

Viljan till fred är en förutsättning
Doktrinen måste ta hänsyn till att den viktigaste förutsättningen för att konflikten ska lösas är att det finns en verklig vilja till fred. Det går inte att bomba folk till förhandlingsbordet om de först vill kriga färdigt. Mackinlay pekar vidare på en rad saker som krävs, t ex:

• en hängivenhet och uthållighet hos dem som arbetar för freden alltifrån den enskilde FN-soldaten upp till regeringsnivå.
• en strategi för långsiktigt ekonomiskt stöd. Pengarna finns, men inte den apparat som slussar in pengarna i krisområdet.
• en samordning av olika gruppers insatser. Idag tar olika organisationer order från sina respektive högkvarter.
• en balans mellan behovet att nå en fred och förmågan att kunna åstadkomma den.

Mackinlay gör en liknelse med en månfärd. Efter allt besvär med att få en kapsel till månen, skulle världen bli bra besviken om det enda som hoppade ut på månens yta var en apa. Men så illa har faktiskt en del fredsfrämjande operationer skötts, säger han.

”Viktigt att utbilda Kansas bönder”
Mackinlays budskap är att nationalstaterna måste ge avkall på en del av sin suveränitet och skapa en starkare internationell organisation. Vi är på väg dit, men frågan är om vi hinner, säger han pessimistiskt. De engelska hertigarna avstod en gång i tiden från sin makt och överförde den till ett parlament därför att de insåg att det var det bästa alternativet. Europas stater har bildat EU och nästa steg är ett globalt system.

Men tiden är knapp, säger han. Efter första världskriget kom Nationernas förbund, efter andra världskriget kom Förenta nationerna. Efter varje katastrof sade folk att nu får det vara nog. Jag är rädd att det krävs en katastrof av en sådan omfattning att den berör oss alla innan nästa steg kan tas.

Man måste dock tro på mänsklighetens vilja till förbättring, det går mot en förändring och nationerna försöker hela tiden att bli bättre, säger Mackinlay när han talar om problemet på det övergripande globala planet. Men för att lyckas måste man börja längst ner, säger han och det första steget är att ”uppfostra Kansas bönder”. För, säger Mackinlay, i medvetandet hos varje kongressman i Washington sitter en bonde i Kansas. Och om bonden inte gillar en viss utrikespolitik så är den dömd.

- Och bonden i Kansas måste förstå att det lönar sig att betala för ett litet FN-förband långt borta även om den sk framgången inte uppnås. För det andra alternativet är krig, och det är mycket, mycket dyrare. En dag under Gulfkriget kostade lika mycket som alla fredsfrämjande operationer under hela året.

Från FOA-tidningen nr 3-1996 - www.foi.se/framsyn