Rysk rysare i två akter om Jeltsin håller stilen loppet ut

Ett val mellan pest och kolera, skriver Foas Ingmar Oldberg.

Av Ingmar Oldberg

Kampanjen inför presidentvalet den 16 juni dominerar sedan länge det politiska livet och massmedia i Ryssland. Det sker med all rätt eftersom presidenten har mycket mer makt än andra institutioner i Ryssland, som därför ibland kallas ”presidentdemokrati”. Vid FOAtidningens pressläggning, några veckor före valet står det klart att bara två kandidater har en chans att gå vidare till andra valomgången i början av juli, där den som får flest röster vinner, nämligen Boris Jeltsin och kommunisten Gennadij Ziuganov. Ingen av dem tycks dock redan i första omgången kunna få de 50 procent som behövs för att bli vald. Andra kända kandidater som ”liberaldemokraten” Zjirinovskij, fd generalen Lebed, demokraten Javlinskij, företagaren Svatoslav Fjodorov och expresidenten Gorbatjov är klart distanserade och inbördes splittrade.

Längtan till inrutad trygghet
Vem kommer då att vinna och varför? För Ziuganov talar det faktum att hans parti blev det överlägset största i dumavalet i december 1995 och att han fortfarande leder i opinionsundersökningarna. Till sitt förfogande har Ziuganov landets starkaste partiorganisation, som har folk i Rysslands alla områden och kan utnyttja gamla nätverk.

Ziuganov söker stöd hos alla som fått det sämre sedan Gorbatjovs perestrojka och Jeltsins övergång till marknadsekonomin och därför längtar tillbaka till sovjettidens trygga och inrutade liv. Det gäller särskilt de som fortfarande får sin lön av staten, anställda inom förvaltning, undervisning, sjukvård, försvar, pensionärer, jordbruksarbetare osv. Ziuganov lovar bättre löner, statliga subventioner och skydd mot utländsk konkurrens och förstatligande av nyckelföretag. Han vänder sig mot den omfattande korruptionen och brottsligheten och utnyttjar folks ilska mot de sk ”nya ryssarna”, som vältrar sig i lyx. Samtidigt vill Ziuganov inför västvärlden framstå som en modern socialdemokrat och en ansvarig politiker, som vill ha ordning, rättvisa och utveckling, typ Kwasniewski i Polen, inte som en bakåtsträvande kommunist.

Ziuganov vädjar även till den ryska nationalismen, som blivit den förhärskande ideologin i stället för kommunismen, och kritiserar upplösningen av Warszawapakten, Sovjetunionen och det utländska inflytandet i landet. Han strävar nu efter att återupprätta unionen men betonar att det ska ske med fredliga medel, genom folkomröstningar. I mars 1996 förmådde kommunisterna duman att fördöma Jeltsins avtal i Belavezja i december 1991, då Sovjetunionen upplöstes.

Ziuganov försöker vidare framträda som en demokrat genom att angripa Jeltsins extrema maktställning och rättsövergrepp, upplösningen och beskjutningen av parlamentet 1993, kriget i Tjetjenien, osv. Inför dumavalet förespråkade kommunisterna minskad presidentmakt i framtiden.

Gammal, slug och stark
Mot Jeltsin talar slutligen också hans ålder, 65 år, sviktande hälsa och minskande arbetsförmåga. Detta har lett till att tvivelaktiga figurer som Jeltsins livvakt Korzjakov fått stort politiskt inflytande, dennes chef Barsukov har blivit säkerhetsminister osv. Ofta har Jeltsin under spritens inflytande skämt ut sig både hemma och vid besök utomlands. I jämförelse med honom kan den yngre Ziuganov, 51 år framstå som arbetsduglig, omdömesgill, obesudlad och hederlig. Många kan tänkas rösta på Ziuganov - oavsett vad denne gjort och strävar efter - bara för att protestera mot och få bort Jeltsin, som görs skyldig för folkmajoritetens elände. Jämför med Walesas öde i Polen. Det första demokratiska statschefsvalet i Ryssland skulle därför kunna återföra kommunisterna till makten.

Men vad talar då för att Jeltsin ska bli återvald som president? För det första kan noteras att Jeltsin hämtat in en del av Ziuganovs föresprång i opinionsundersökningarna. Enligt ett institut har han gått från delad femte plats med 8 procent i januari till andra plats med 18 procent i april (mot 20 respektive 26 procent för Ziuganov), enligt ett annat har han gått upp i knapp ledning. Man får inte glömma att Jeltsin har en enastående maktställning med många påtryckningsmedel. Han dominerar massmedia, framför allt TV, och har nyligen fått kontroll över den sista fria TV-kanalen NTV. Han mobiliserar också hela den statliga maktapparaten i alla regioner att stödja honom och kan bedriva utpressning mot de av honom själv tillsatta guvernörerna.

Vidare har Jeltsin visat sig lyhörd för opinionsvindarna och anpassat sin politik. Då ultranationalisten Zjirinovskij vann stora framgångar i decembervalet 1993, avskedade Jeltsin flera ”liberala” ministrar, började föra en ännu mer nationalistisk politik och lovade lag och ordning. Zjirinovskij stödde sedan ofta Jeltsins politik i duman och förlorade röster i decembervalet 1995.

Då Ziuganov vann detta val, övertog Jeltsin också delar av kommunisternas program. Han beslöt höja löner och pensioner och att avskeda tjänstemän som inte betalade ut tilldelade medel. Det bör noteras att han ändå hittills lyckats att samtidigt hålla inflationen nere på rekordlåga nivåer. Jeltsin har också avskedat nästan alla kvarvarande ”liberala” ministrar, t ex vice premiärminister Tjubajs och utrikesminister Kozyrev, vilka nationalister och kommunister gjort ansvariga för folks misär respektive ”eftergifter” inför väst. Jeltsin lät kommunister bli ledare i duman och federationsrådet och därmed även ingå i sitt privata säkerhetsråd. Om det krävs, kan Jeltsin också sparka premiärminister Tjernomyrdin och försvarsminister Gratjov för att avhända sig ansvaret för den ekonomiska politiken respektive kriget i Tjetjenien, trots att de tjänat honom troget.

Tjetjenien en omöjlig ekvation för Jeltsin
I fråga om utrikespolitiken fördömde Jeltsin visserligen dumans (och kommunisternas) Belavezja-resolution med hänsyn till dess rättsliga konsekvenser och OSS-ländernas negativa reaktion och lyckades förmå duman att modifiera den. Men samtidigt förstärkte han sina ansträngningar att öka integrationen inom OSS och förhindra utvidgningen av Nato österut. I slutet av mars slöts en pakt om ökad integration mellan Ryssland, Vitryssland, Kazakstan och Kirgisistan. Den 2 april ingicks ett avtal med Vitryssland om en ny gemenskap med gemensamma organ och sammanslagen ekonomi, kallad SSR (Soobsjtjestvo suverennych respublik) och förvillande lik SSSR. Nationalister och kommunister kunde inte annat än applådera. Jeltsin utnyttjar också den ortodoxa kyrkans auktoritet mot kommunisterna och tillåter till och med användning av kommunistiska symboler som sovjetflaggan vid jubileumsfirande efter andra världskriget.

Jeltsin säger sig se kriget i Tjetjenien som ett hinder för att bli omvald och försöker få slut på striderna samtidigt som han insisterar på att Tjetjenien måste ingå i den ryska federationen. Detta är en omöjlig ekvation och striderna fortsätter därför, även sedan Dudajev till Jeltsins lycka dödats.

Men det kan konstateras att kommunisterna trots sin kritik inte har presenterat någon bättre lösning än Jeltsin. Tjetjenienkriget är främst ett problem för de västinriktade demokraterna, som inte är så många längre, och familjer med söner i värnpliktsåldern. De flesta andra tycks anse de ekonomiska problemen vara viktigare. Demonstrationerna mot kriget har samlat få deltagare.

Samtidigt med denna anpassning till kommunisternas krav fortsätter Jeltsin att skrämma väljarna med vad kommunisternas återkomst till makten skulle kunna innebära; utrensningar och slut på politiska friheter, tomma butikshyllor, oändliga köer och ekonomiskt sammanbrott.

Faktiskt svävar kommunisterna på målet när det gäller både Stalintidens och Brezjnevtidens förtryck och tycks inte inse att vad deras åtstramning skulle kunna få för ekonomiska konsekvenser. Ett tecken i skyn är att fastighetspriserna sjunkit i Moskva. Kommunisternas kampanj sedan dumavalet för att beskära presidentmakten har dämpats ju mer presidentvalet närmat sig. Jeltsin kan dessutom exploatera det faktum att ett kommunistdominerat parlament och en kommunistisk president skulle bli en extrem maktkoncentration, svår att inte missbruka.

Fd kuppledare väntar i Ziuganovs kulisser
Nackdelen med att Jeltsin för en vacklande politik och är beroende av tvivelaktiga rådgivare måste också vägas mot risken för att Ziuganov blir mer handlingskraftig i fel riktning och omger sig med lika otrevliga eller ännu värre figurer. Enligt Ziuganovs utkast till ministerlista ska jordbruket anförtros Starodubtsev, som var en av kuppledarna i augusti 1991, och försvaret ska ledas av general Makasjov, en av ledarna för den väpnade revolten 1993. Ziuganov själv var som vi minns en av ledarna för den ökända Nationella räddningskommittén, som inspirerade denna revolt. Han är säkerligen inte lika reformerad som Polens Kwasniewski.

Ryska demokrater och marknadsanhängare, som inte har chans att få någon egen kandidat vald, ser därför Jeltsin som det minst dåliga alternativet och går nu in för att få eftergifter från Jeltsin i utbyte mot sitt stöd i presidentvalet. Bland de som inte bestämt sig enligt opinionsmätningarna finns många unga och anhängare av demokrati och marknadsekonomi, vilka troligen till slut kommer att rösta för Jeltsin. Frågan är dock om deras antal räcker till.

Diskret väststöd till balanskonstnären Jeltsin
Även de demokratiska väststaterna står inför samma dilemma och tycks ha bestämt sig för att diskret stödja Jeltsin. Europarådet valde i januari in Ryssland som ny medlem trots dess begränsade demokrati, rättsövergrepp och kriget i Tjetjenien. Internationella valutafonden, IMF gav ett nytt miljardlån, och flera västledare har besökt Moskva, senast G7-länderna. Detta utnyttjas maximalt av Jeltsin för att inför valet framstå som Rysslands enda statsman av världsformat och den ende som kan utvinna ekonomiskt stöd från väst.

Jeltsin balanserar således mellan demokrater, nationalister och kommunister, anpassar sig till styrkeförhållandena och försöker få röster från alla läger. Han kan göra dramatiska eller populära utspel om han ser ut att förlora. Fula knep kan inte uteslutas, men valfusk verkar nu mindre troligt eftersom han tillåtit västlig valövervakning.

Jeltsin är alltså en skicklig manipulatör utan principer för vilken makten är allt. Han skärper sig under stress att döma av att han hittills bedrivit en effektiv valkampanj, tycks ha hållit sig nykter och undvikit skandaler. Frågan är då vad som händer om han segrar? Och kommer han verkligen att hålla fem år till som president?

Det ryska presidentvalet kan kort sagt ses som ett val mellan plågsam ”demo-kratur” och kommunistisk restauration, mellan pest och kolera. Det är skönt att man själv inte behöver rösta.

Som det nu ser ut tycks sålunda Jeltsin ha en chans att vinna. En sak är säker: Om han håller stilen, blir valet en rysare.

Från FOA-tidningen nr 3-1996 - www.foi.se/framsyn