Idéerna finns, pengarna saknas i jakten på den nya tekniken

Västs embargo på datorer gav ryska företag en konstgjord andning

Av Per-Olov Nilsson

Har hjärnorna på våra forskare förtorkat eller har våra tekniker svårare att fatta än västliga? Citatet är från ett sammanträde i augusti 1988 i Högsta Sovjets Kommission för vetenskap och teknik. Där skulle en tvåårig verksamhet för att effektivisera och höja standarden på datorutnyttjandet i landet utvärderas. Den bild som presenterades var inte uppmuntrande:

”Samhällets behov av datorteknik tillgodoses endast till 30 procent och behovet av periferiutrustning och andra hjälpmedel till totalt 10 procent. Produktionsplanerna är obalanserade och otillräckliga. Till på köpet uppfylls de inte. Och i tillförlitlighet kan våra datorer inte på något sätt jämföras med dem som ledande kapitalistiska firmor producerar. De vetenskapliga instituten saknar i stor utsträckning superdatorer och läget är inte så mycket bättre när det gäller medelstora. De persondatorer som tillverkas är inte kompatibla med varandra. System för informationsöverföring mellan datorer har inte utvecklats och databanker saknas.”

Datacentrum med 8 500 forskare
Skulden för den rådande ordningen ansågs emellertid inte vara forskarnas eller teknikernas utan det byråkratiska planekonomiska systemets. I Sovjetunionen pågick också vid denna tid utveckling och produktion av hela skalan av datorer från persondatorer till superdatorer, visserligen med 5-10 års eftersläpning i förhållande till den ledande utvecklingen i väst och i stor utsträckning med plagierade västliga arkitekturer. Den sovjetiska produktionstekniken medgav emellertid endast begränsade produktionsvolymer, varav större delen gick åt till att täcka de militära behoven.

Låt oss vidga bilden till elektronikindustrin i sin helhet. Denna har länge setts som en bas för modern ekonomisk utveckling. I Sovjetunionen insågs också detta - något sent - i början av 60-talet. Då påbörjades två sk mikroelektronikcentra i staden Zelenograd nära Moskva och i Voronezj. De inriktades på att utveckla och producera integrerade kretsar, specialmaterial, teknisk utrustning, apparater för rymdforskning, högintensiva ljuskällor, kvantelektronisk och piezoelektronisk apparatur.

I slutet av 70-talet var uppbyggnadsperioden avslutad. Varje centrum omfattade då tiotals organisationer med högmodern utrustning. Idag består Zelenogradorganisationen av totalt 24 forskningsinstitut, konstruktionsbyråer och prototypfabriker med 25 000 specialister, varav 8 500 forskare. De första integrerade kretsarna var färdiga 1965. Sedan dess har 1 200 serier av integrerade kretsar tagits fram. Bara i Zelenograd har 2 miljarder sådana tillverkats. De ingår i styrsystem till rymdfarkoster, strategiska robotar, supersnabba Elbrus-datorer, Rjad-familjen av datorer, medelstora och små datorer, militära ledningssystem, styrsystem för industrin samt diverse brukselektronik. Vid Sovjetunionens sönderfall tillföll 60 procent av elektronikindustrin och 80 procent av FoU-potentialen Ryssland. Där finns nu 487 organisationsenheter varav 137 konstruktionsbyråer och forskningsinstitut.

När embargot hävdes dog den egna industrin
Utvecklingen under 90-talet har medfört förändringar inte minst för elektronikindustrin. Det är framför allt fyra faktorer som är intressanta.

För det första: raset i de industriella beställningarna - en minskning med mer än 80 procent. En något ökad vapenexport räcker inte på långa vägar till att kompensera det militära orderbortfallet. Försöken att ställa om överflödig elektronikindustri till civil produktion har heller inte haft den önskvärda framgången även om en viss exportökning av elektronikkomponenter kunnat noteras.

För det andra: upphävandet av COCOM-restriktionerna. Därmed kan Ryssland fritt importera tidigare ”förbjuden” teknik (integrerade kretsar, mikroprocessorer, elektroniska komponenter, datorer mm). Som följd härav utkonkurreras de ryska producenterna i stor utsträckning på sin egen marknad. Och denna är dynamisk: 1995 såldes t ex omkring en miljon persondatorer, en siffra som förväntas stiga till det dubbla 1998.

Aktiva på den ryska marknaden är bl a Intel, Microsoft, IBM, Hewlett Packard. Vid en växande utländsk hegemoni på den ryska elektronikmarknaden kan framtiden för de ryska elektronikföretagen alltmer komma att bli att med importerade komponenter licenstillverka eller slutmontera västliga konstruktioner. Detta kan bl a förutsätta investeringar i rysk produktion från berörda västföretag vilket hittills gynnats tull- och skattemässigt. IBM lade t ex 1993 ut produktion av persondatorer på Zelenogradfabriken Kvant. Man investerade därvid cirka 2 miljoner dollar i utrustning och utbildning. Sedan dess har 40 000 datorer producerats. Av allt att döma har emellertid skattereglerna nyligen ändrats vilket nu gör det oförmånligt med produktion i Ryssland jämfört med direktimport. IBM planerar därför att flytta produktionen till Kina och därtill inrikta sig på den kinesiska marknaden. Bidragande till en sådan åtgärd är också att de rysktillverkade datorerna varit svåra att sälja som ”riktiga” IBM-datorer.

Det sagda belyser något av oförutsägbarheten av villkoren på den ryska marknaden vilken avskräcker utländska investerare.

Den vikande interna marknaden för ryska elektronikprodukter har till någon del kompenserats av en ökande extern marknad. Det avser bl a integrerade kretsar av enklare slag, syntetiska kvartser och elektrooptiska omvandlare som exporteras till Amerika, Europa, Sydostasien inklusive Sydkorea, Taiwan, Hongkong. De främsta exportföretagen är AO Angstrem och Mikron i Zelenograd, Kristallfabriken i S Ural samt Ekranfabriken i Novosibirsk.

För det tredje: den omfattande importen av konsumentelektronik. Den ryska produktionen av t ex TV-apparater, bandspelare, videobandspelare har blivit nära nog osäljbar: de besuttna köper utländskt medan den stora massan av befolkningen varken har råd med det ena eller det andra.

För det fjärde: bristen på investeringskapital. De till äventyrs goda produktidéer som kommer fram stannar för det mesta på ritbordet eftersom staten inte har råd med krediter och företagen saknar egna medel. Företagen är för övrigt starkt skuldsatta genom obetalda skatter, skulder för el och uppvärmning, leveranser av insatsvaror etc.

Ras för elektronikindustrin
Ovannämnda prövningar har inte gått elektronikindustrin spårlöst förbi. Sedan 1991 har antalet anställda minskat till hälften (men uppgår ändå till en halv miljon). Värdet av produktionen 1994 utgjorde 25 procent av 1991 års notering. Den militära delen minskade därvid till en sextondel, den civila till en tredjedel. Endast 16 procent av företagen uppvisar stabil tillväxt, för 31 procent har produktionsfallet varit större än 50 procent. Medellönen 1994 var 96000 rubel (inom forskning 110 000, inom industrin som helhet 240 000). Den forskningsintensivaste branschen har varit den lägst betalda!

Men fortfarande torde elektronikindustrin vara alltför voluminös för den ryska ekonomin. Problemet är bara att styra minskningsprocessen så att resultatet blir en effektiv organisation med kompetent personal. Utvecklingen fram till idag tyder inte på att sådan kontroll finns.

Vad görs då från den ryska ledningens sida? Som vanligt finns en hel del planer och program, en helt annan sak är i vilken utsträckning de kan realiseras. Man kan bl a peka på
ett sk presidentprogram för ”utveckling av elektronik i Zelenograd” (se FOA-tidningen nr 5-6, december 1995);

• en federal fond för finansiering av elektronikens utveckling. Statliga och privata investeringsmedel samt företagsmedel förutsätts inflyta;
• genom en presidentukas ges skattelättnader och subsidier till berörd utvecklingsverksamhet;
• i ett mycket ambitiöst flerårigt program för konvertering av försvarsindustrin till civil produktion ingår även elektronikindustrin.

Programmet innehåller sammanfattningsvis följande uppgifter: modernisering av försvarsproduktionen; masstillverkning av produkter i en modern komponentbas för civil produktion och för export; utveckling av en infrastruktur av företag som kan stödja under marknadsvillkor fungerande produktionsprocesser; skapande av teknologiskt och produktionsmässigt sammanhörande företagskonglomerat inriktade på högteknologisk produktion under marknadsvillkor (sk finansiella industriella grupper).

I programmet anges även en konkret plan för finansiering.

Fattiga företag i forskningsfronten
Jag ska sluta där jag började, på datorområdet. I en notis i Krasnaja Zvezda för några månader sedan omtalas en ny typ av parallelldator konstruerad vid det ryska företaget Rekursivnyje superkompjutery. Den bygger på persondatorer som kopplas ihop i en konfiguration som beror på kapacitetsbehovet i aktuellt problem. Nyheten skulle därvid vara att man lyckats att helt automatisera ”parallelliseringsprocessen”. Resultatet blir ett ”multimodulärt multiprocessorsystem med dynamisk parallellisering”.

Som tillämpningsområden nämns aerodynamiska beräkningar för flygplan, geofysiska beräkningar, flygsimulatorer. Systemet anges vara mycket driftsäkert bl a eftersom en processor som får felfunktion automatiskt ersätts av en annan utan men för beräkningarna. Det sägs vara oundgängligt i olika slag av styrsystem, t ex flygledningssystem på platser med hög trafik, distribuerade automatiska styrsystem för krigsfartyg eller större industrianläggningar, styrnings- och övervakningssystem för kärnkraftverk. Ännu ett användningsområde är simuleringar exempelvis av förloppet i en atomreaktor eller av utvecklingen i geopolitiska eller makroekonomiska situationer som stöd för beslut.

I notisen sägs vidare att Ryssland på det berörda området har en världsledande position och att bl a amerikanerna är intresserade av att förvärva det ryska systemet. Det aktuella företaget anges emellertid ha finansiella svårigheter att starta en produktion...

Min slutreflektion får vara att det trots alla svårigheter för rysk FoU ännu kan finnas företag och tekniker i Ryssland som i tänkande och verksamhet ligger på frontlinjen av den teknisk-vetenskapliga utvecklingen.

Från FOA-tidningen nr 3-1996 - www.foi.se/framsyn