Militären kommer på efterkälken när medierna drar upp tempot

”Men tempot och teknologin har också blivit journalistikens fiende”

Av Jan-Ivar Askelin

Från tidig morgon till sen kväll väller TV nyheterna över oss i en informationsflod som blir allt stridare. Istället för att bli mer välinformerad känner sig nog mången modern människa snarare mer förvirrad. Vad är sanning? Är det som visas det viktigaste? Hur styrs informationen?

Pascale Combelles Siegel är en fransk forskare som bl a studerat relationen mellan militärer och media och hur informationen behandlas vid krig. Hon föreläser bl a vid den franska krigshögskolan och gästade i början av året FOAs avdelning för försvarsanalys i Stockholm.

- Det viktigaste är att vara välinformerad. Man bör vara påläst. Ju mer man vet om ett ämne desto lättare har man att värdera mediernas information, säger hon. Det är också viktigt att förstå att det budskap man tar del av är resultatet av en process som delvis beror på slumpen. Det gör att man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser av vad man ser.

TV-nyheterna innehåller ofta krig och konflikter och Pascale Combelles Siegel tar bevakningen av Kosovo som ett exempel på hur bilder formas:

- Innan Natos första bomber började falla hade media förberett sig på vad som skulle hända. Eftersom man inte kunde vara i Kosovo fanns världspressen på den albanska sidan om gränsen. De enda bilder som kunde visas var hur flyktingarna kom över gränsen. Därmed hade det skapats en bild av hur kriget skulle skildras - som en stor flyktingkatastrof. Samtidigt fortsatte som vanligt konflikten i östra Turkiet och liknande bilder skulle ha kunnat visas därifrån med flyende kurder, men där fanns inga journalister och därmed så fanns inte den konflikten.

Media och militärer som olja och vatten
En viktig del i den process som Pascale Combelles Siegel beskriver är relationen mellan militärer och media. Någon har sagt att media och militärer är som olja och vatten. De går att ha i samma burk, men de blandar sig inte med varandra.

-Vietnamkriget och Watergate är den stora vändpunkten i USA, säger Pascale Combelles Siegel. Före Vietnam levde media och militärer i harmoni. Militärerna visste att goda relationer med media gjorde att de fick ut sitt budskap och journalisterna var måna om ett gott förhållande som garanterade att media fick tag på informationen. Med Vietnam och Watergate ändrades detta. Fakta förvrängdes och journalisterna kände sig bedragna av sina källor. Harmonin försvann och istället inträdde ett förhållande med ömsesidig misstänksamhet. Journalister letade efter bakomliggande orsaker för att förklara tex en politikers handlande. Redovisning av fakta ersattes till stor del med gissningar och antydningar.

Pascale Combelles Siegel plockar ur datorn fram en undersökning från 1996 som visar på den djupa klyftan mellan amerikanska media och militären. Påståendet att militärer förtiger fakta och använder sekretessen för att skydda sig från generande avslöjanden stöds av nästan alla tillfrågade journalister medan inte ens varannan militär tror - eller medger - att det är så.

Militärer kan inte hålla medias tempo
I kampen med att vara den som är först med att presentera sin version av en händelse så har militären kommit i underläge. Tempot är mycket högre på mediesidan. Även om båda sidor har tillgång till samma moderna teknologi så tar det längre tid för en rapport att tränga igenom alla militära lager jämfört med mediernas korta väg.

- Det räcker i princip med att man är på plats för händelsen och har en videokamera och en Internetanslutning så är man en internationell TV-reporter, säger Pascale Combelles Siegel. Om t ex ett flygplan störtar inför ögonen på en TV-reporter finns bilderna i över hela världen på någon timme. När samma händelse ska behandlas på den militära sidan ska den gå genom en rad hierarkiska lager tills den når en sådan nivå som har rätt att kommentera händelsen.

Denna skillnad i tempo fanns redan under Vietnamkriget. TV-fotograferna sände sina filmer till Saigon varifrån de flögs till Japan. Där framkallades filmerna och sändes sedan med satellit till USA. Så snabbt kunde inte militären rapportera till Pentagon, säger Pascale Combelles Siegel och ger ett exempel på vilka problem den här skillnaden skapar för de ansvariga militärerna på fältet:

- Under den amerikanska insatsen för att undsätta flyktingar i norra Irak undan Saddam Husseins trupper visades TV-bilder av människor som skakade av köld. På amerikanska utrikesdepartementet blev man mycket upprörd och beordrade befälhavaren på platsen i Irak att skaffa fram filtar till de nödlidande. Vad de inte visste i Washington var att flyktingarnas akuta behov inte var filtar utan mat. De var nära att svälta ihjäl, men militären kunde inte hålla emot. Maten lastades av bilarna och filtarna lastades på. Räddningsaktionen försenades och de som fick lida var flyktingarna.

Timesreporter på Krim slog igenom
Tempot i mediernas rapportering ökade redan med den som kallas den förste krigskorrespondenten, William Howard Russel som skildrade Krimkriget för The Times i London och vars kritiska artiklar fick ett stort genomslag. Hans dramatiska vittnesbörd om slaget vid Balaklava den 25 oktober 1854 nådde inte tidningens läsare förrän den 14 november. I april året därpå var telegraflinjen klar och det tog Russel bara 48 timmar att få sina artiklar till London.

- Samma tider gällde ungefär för amerikanska inbördeskriget, säger Pascale Combelles Siegel. Det var inte avståndet till New York som avgjorde hur snabbt läsarna fick nyheter om ett slag utan avståndet mellan slagfältet och närmaste telegraf.

Telegraftempot var länge det som rådde på redaktionerna Att få tag på storyn var inte de utsända korrespondenternas värsta problem. Kruxet var att få hem materialet i tid. Texterna lästes in på rassliga telefonlinjer eller kom på telex. Så var det ända fram till 1980-talet då den teknologiska revolutionen kom.

- Men teknologin har också blivit journalistikens fiende, säger Pascale Combelles Siegel. Det har blivit viktigare att visa närvaro än att ha något vettigt att säga. Vid en dramatisk händelse ska t ex en CNN-reporter sända direkt några minuter varje timme och vara beredd att gå in i sändning resten av tiden. Det säger sig självt att det inte finns någon tid att skaffa sig mer och bättre information under den tiden. Under den amerikanska invasionen av Panama satt en reporter instängd på sitt hotell i tre dagar och rapporterade att något höll på att hända, men han vågade inte ta risken av att lägga på telefonluren och gå ut i verkligheten och ta reda på vad det var som hände.

Talande huvuden fyller ut tiden i TV
TV lider av att det finns ett ständigt behov av att fylla rutan. Kanalerna sänder nästan hela dygnet och det är många TV-bolag som i princip ska dela på samma informationskaka. Det leder enligt Pascale Combelles Siegel till en stor efterfrågan på ”talande huvuden” som fyller rutan. När det inte finns något att visa från fältet kallas experterna in som sitter dag ut och dag in och kommenterar händelserna. Dessa talande huvuden vandrar runt mellan TV-bolagen och frestas att uttala sig om sådant som de inte kan. Det går av bara farten när journalisten frågar. Pascale Combelles Siegel varnar för att dessa talande huvuden blir utmärkta måltavlor för en regering som vill påverka informationen.

På blixtvisit i verkligheten
- Det går inte att säga att mediernas utlandsbevakning var bättre förr, säger Pascale Combelles Siegel. Vi tenderar alltid att minnas gårdagen korrespondentstjärnor och låta de dåliga falla i glömska, men det går inte att förneka att medierna dragit ner på sin utlandsbevakning. Man har färre fasta korrespondenter ute i världen och litar till mer till löst knutna medarbetare, stringers. Sättet att samla in informationen har förändrats. Tidigare kunde man skicka ut en reporter i tre veckor till ett område med uppmaningen att komma hem med ett bra material. Idag sänds en reporter ut på en tredagars snabbutryckning. Det är självklart att man på den tiden inte hinner få någon djupare förståelse för en komplicerad konflikt i ett land och det är lika självklart att en sådan reporter är mycket sårbar för den som vill påverka informationen.

- Det är mycket viktigt att komma ihåg när vi ser TV-bilderna, att reportern bara är på plats en mycket kort tid och bara ser en liten del av verkligheten, säger Pascale Combelles Siegel. Å andra sidan har media blivit resursstarkare. Civila spaningssatelliter gör det lättare för media att överblicka konfliktområdet. Det sägs att den civila Spotsatelliten såg hur den amerikanska 24 mekaniserade divisionen gjorde sin överraskande manöver när den gick in i Irak under Gulfkriget.

En annan nyhet är att medierna ofta är på plats innan militärerna kommer. Den tiden är förbi när det fanns en front som journalisterna är bakom. I dag rapporterar amerikanska journalister på plats när de amerikanska bomberna faller. I internationella operationer som t ex Bosnien är det ofta medier som vet mer om lokala förhållanden än militären som bara dimper ner.

”Media är mitt enda artilleri”
Pascale Combelles Siegel arbetar för Nato och har bla analyserat hur militären hanterat informationen i Bosnien. Hennes råd till de pressade militärerna är att befälhavaren på plats och den pressansvarige måste känna till hela planen för operationen för att kunna kommentera vad media visar. Militären måste också kunna hävda sin rätt att få besluta på lägre nivåer och inte låta TV-bolagens rapportering styra.

Militären försöker också att påverka händelserna genom media. En fd befälhavare vid Unprofor sade att ”media är mitt enda artilleri”. Uppgiften, att ändra attityder och beteenden, kunde inte lösas med våld utan vägen till människor sinnen gick vida media. Med uttrycket perception management menas att man försöker styra en människas omvärldsuppfattning och därmed påverka beteendet. Den enklaste formen av perception management är krigaren som skriker när han svingar sitt svärd för att överdriva sin styrka och få sin motståndare att tro att han är underlägsen.

Enligt amerikansk lag får perception management inte riktas mot den egna befolkningen, vilket utesluter användandet av Internet.

- Något svenskt uttryck finns inte. Möjligtvis kan man säga perceptionsstyrning, säger major Henry Bengtsson vid Högkvarterets informationsavdelning. Henry Bengtsson är en av de få i försvaret som undervisar i perception management som han beskriver som ett verktyg i psykologiska operationer.

I Sverige är det på nationell nivå Styrelsen för psykologiskt försvar som ska skydda oss mot psykologiska operationer. På taktisk nivå sköter förbandschefen detta genom att ha koll på andan och stämningen i truppen. Centralförbundet för befälsutbildning har kurser i psykologiskt försvar och psykologisk operationer och FHS har kurser i psykologiska operationer. Försvarsmakten utreder just nu området ledningskrigföring och i det området ingår psykologiska operationer tillsammans med vilseledning, fysisk förstörelse, skydd av den egna planen och elektronisk krigföring.

Som att sälja framgång, fast svårare
Psykologiska operationer riktar sig aldrig mot den egna befolkningen eller allierade och är till sin funktion alltid skild från information till allmänheten. I vissa scenarier kan arbetssätten vara snarlika, men målgrupperna skiljer. Under Kosovokriget valde Nato vid sina presskonferenser att skildra händelserna i en för Nato fördelaktig dager. Det var perception management i den meningen att man försökte påverka människors uppfattning så att de stödde Natos insats.

Pascale Combelles Siegel säger att perception management i internationella operationer är en svår konst. Perception management används även för att t ex sälja tandkräm - fast då kallas det för något annat. Man vill ändra folk attityd till tandkrämen, bra tandkräm, och påverka beteendet, den ska jag köpa. Framgången mäts i försäljningssiffror. Men militären kan inte mäta sin eventuella framgång av kampanjen för man kan inte mäta människor attityder före och efter kampanjen.

Dallas ändrade beteende i Ural
Svårigheten innebär inte att perception management inte kan studeras och förbättras, säger Pascale Combelles Siegel. Det bästa exemplet är kanske hur Västpropagandan fick befolkningarna i de forna kommunistländerna att misstro sina ledare. När oljearbetaren i Ural tittade på den amerikanska TV-serien Dallas och såg vilken levnadsstandard som en amerikansk hade, så frågade han sig naturligtvis om amerikanen var så mycket duktigare än vad han själv var. Då förstod han att det var något fel på ledningen i Sovjet - och betedde sig därefter.

Från FOA-tidningen nr 1-2000 - www.foi.se/framsyn