Djupdykning in i framtiden

Ubåten, juvelen i invasionsförsvaret, har väl ingen plats i det framtida försvaret? Tvärtom, säger ubåtsfolket. I den nya världen blir ubåten en ledningscentral under vattnet. Havets ensamvarg blir injackad i nätverket.

Hur det ska gå till visas i denna djupdykning med marinen, FMV, industrin och FOAs forskare. Ett steg mot visionen om den nya ubåten är det samnordiska projektet Viking som ska ge tre länder mer ubåt för pengarna.

Av Jan-Ivar Askelin

Vatten som forsar in, bultar som flyger i luften efter sjunkbombers detonationer. Besättningsmän som drivits till vansinne.

Uppfattningen om vad som är livet ombord på en ubåt är hos många den osannolika blandningen av dokumentärfilmer från andra världskrigets vargflockar i Atlanten till underhållningsvärldens Red October.

- Lycka till, säger stabschefen vid första ubåtsflottiljen när vi släntrar ner mot ubåten Gotland. ”Det är inte mer dramatiskt än att åka tunnelbana.”

Fast då har han nog inte åkt linje 19. Hoppas att man slipper signalfel under vattnet.

I ubåten är det dock trångt som i tunnelbanan i rusningstid. Särskilt när det är dags för att kasta loss och det går åt extra mycket folk som i sina överlevnadsdräkter ser ut som Michelingubbar. Men till skillnad från resenärerna i tunnelbanan har ubåtsfolket lärt sig att leva med trängseln. Det höjs inga röster och det knuffas inte. Detta är, som någon sade, inte platsen för att vara kaxig. Det är inte så man sätter sig i respekt, utan genom sin yrkeskunskap. Det går inte att mörka i en ubåt. En navigatör som inte hittar eller en kock som inte kan laga mat avslöjas direkt.

Ubåten Uppland, sjösatt 1996, ingår i Gotlandsklassen som även består av Gotland och Halland. Detta är Sveriges modernaste ubåt och enligt tillverkaren Kockums den modernaste i sitt slag i hela världen. Ubåten kräver 25 mans besättning och av dessa är bara några få värnpliktiga. Nu är de värnpliktiga fler än så därför att dessa är ubåtsvapnets rekryteringsbas. Det gäller att få de unga att bli intresserade av ubåtslivet. De värnpliktiga ryms inte i hytterna utan sover i små lådor i torpedrummet. En ovanlig miljö men knappast sämre än en lucka i Boden.

Ett teknikernas monument
Människan har inte stor plats i en ubåt. Kanske försöker de kompensera detta genom att ta hand om varandra. Man vet ju också hur beroende man är.

Ubåten är i första hand ett teknikernas monument. Aktre halvan upptas av maskineriet som domineras av den traditionella dieseln. Att vistas i maskinrummet i motordånet utan hörselskydd är förmodligen outhärdligt. Ändå var det väl det maskinfolket gjorde förr. När dörren stängs till maskinrummet hörs dock inte ett knyst och inte en vibration märks. Den berömda Stirlingmotorn tar inte stor plats utan ser mest ut som någons sorts kokare i ett skåp. De cylindriska tankarna med flytande syre ger dock inte samma beskedliga intryck. Skulle det bli en läcka är det nog att rekommendera att inte använda motionscykeln som står inkilad mot skottet. Maskinrummet är också båtens gym. Det är långt ifrån de ryska atomubåtarnas kaklade bassänger eller amerikanernas motionsanläggningar.

Ett ständigt smygande på tå
Maskinens viktigaste uppgift är att förflytta sonaren och torpederna. Ubåtens öron och nävar lägger beslag på en stor del av förskeppet. Det är ljust och rent och ser inte alls ut som i de gamla ubåtsfilmerna. Torpeden avfyras med en röd knapp från manöverrummet. Avfyras är knappast rätt ord. När torpedtubens främre lucka öppnats och vattnet strömmat in simmar torpeden lugnt ut i vattnet och drar en lång koppartråd efter sig. Resten är som ett datorspel. När torpedsymbolen på bildskärmen ändras för att visa att målsökaren fångat målet uppstår ett stilla jubel. Detta glada budskap har framförts i en tunn koppartråd i havets djup.

När maskinen, torpeder och sonar fått sitt återstår inte mycket för människorna att röra sig på. I princip är halva besättningen i tjänst utspridd över hela fartyget. Resten vilar. Oavsett vad klockan är så är det alltid natt för några. Därför måste man alltid visa hänsyn och inte slå i luckor och dörrar. I ett allvarligare läge kan det ju finnas andra skäl att vara tyst.

Rituell dans runt periskopet
Allra tystast är det i manöverrummet. Här löper alla trådar samman. Stämningen är nästan andaktsfull. Då och då förkunnar prästen, som i detta fall kallas vakthavande officer, att periskopet är på väg upp. Det är lite som att bevittna en helig handling att se hur den blanka stålpelaren kommer upp från sin brunn. Vi kan nu upptäckas, men vi kan också få se något. VO utför sedan någon rituell dans med periskopet och ser horisonten runt. Några för de invigda betydelsefulla fraser frammumlas och så förkunnas att seansen är över och periskopet går ner. Som omväxling kan VO skicka upp någon annan mast ur tornet. Det finns fem att välja mellan. Radarmasten verkar vara bäst, men periskopets status som har den ju inte.

Periskopet har förlorat mycket av sin praktiska betydelse. En modern ubåt visar sällan periskopet utan är oftast djupt nere. För säker övning och navigering är dock periskopet bra att ha. Periskopet sägs fortfarande spela en stor symbolisk roll och till raden av brigadkramare och andra kramare har även lagts en och annan periskopkramare. Men det är dyra kramdjur. Periskopens Rolls Royce, Zeiss, 40-50 miljoner. Det är dyrt att ha ubåt. Prylarna är sällan hyllvara.

Manöverrummet är en blandning mellan moderna sensorer och traditionell navigering. Den nya tidens riddare är sonaroperatörerna. De är den mänskliga länken mellan ubåtens elektroniska öra och den som för befälet. Sonaroperatören meddelar i en tonlös mantra sina iakttagelser. Säker är han sällan. Det kan man förmodligen inte vara, men han måste säga ifrån i tid. Det kan ju vara något. Operatören både ser och hör. Ljudkällorna buktar in mot skärmens mitt och i sina lurar hör han bruset. En skicklig operatör kan räkna både antal propellrar och cylindrar.

Ljudkällorna blir mål som förs in på den skärm som visar det taktiska läget. Bäringar och avstånd till mål och sjömärken läggs in. All väsentlig information från ubåtens alla öron och ögon samlas på detta ställe. Detta är ubåtens egen datafusion och bredvid denna högteknologi sitter navigatören inklämd. När all modern teknik lagt av tar tänder han ficklampan och lyser på sjökortet. Alla teknik till trots krävs fortfarande traditionell död räkning med sjökort, transportör, passare, blyertspenna och suddgummi för att alltid ungefär veta var man är. Någon ergonom har inte varit i närheten av denna viktiga arbetsplats. Bara att byta sjökort är ett mindre företag. Många fritidskeppare har en bättre uttänkt miljö när de för besticket.

Djupmätaren - kungen bland urtavlor
- Det är tekniker och ingenjörer som bygger ubåtar. De vet hur man ska visa teknik, men är sämre på att förstå hur en navigatör eller en signalspaningsoperatör arbetar, säger fartygschefen Jan Rahmström och visar på en bildskärm där texten är så liten att man måste vara alldeles intill för att kunna läsa den. Jan Rahmström tycker inte heller att rorgängarens arbetsplats är idealisk. Den viktigaste informationen är inte samlad rakt framför operatören. Här ligger ubåtsbyggarna långt efter bilindustrin, säger han.

Över huvudtaget verkar visare och instrument och diverse konstiga lådor ha hamnat där det råkat finnas en ledig plats att skruva fast dem vid. Inte så litet påminner ubåtens om en vanlig fritidsbåt vars inre är ett dokument över många båtmässors impulsköp. Kungen bland alla urtavlor är ett instrument man inte hittar på båtmässan, djupmätaren. Det strålar en stjärnglans från otaliga ubåtsfilmer från dess stora visare. Hamburg står det tryckt med stora bokstäver på tavlan. Det ligger nära till hands att tänka på alla dessa unga tyska ubåtsmän som med ångest stirrade på en liknande mätare under sina sista sekunder i livet.

Inne i Uppland råder dock ingen dramatik. Att dyka med en ubåt märks mindre än när bussen lämnar hållplatsen. Det lutar inte, inget knak i väggarna och inget brus av inströmmande vatten i tankarna. Bara den stora visaren på djupmätaren som sakta kryper neråt 50 meter. Mätaren tål betydligt mer och det gör ubåtens tryckskrov också. Den svaga punkten är alla bordgenomföringar. Inne i ubåten löper en stort rörsystem och det måste också kunna klara havets tryck. Om en anslutning går sönder rusar vattnet.

Men sådant tänker den inte på som ligger på en luftmadrass bredvid en torped och låter sig vaggas till sömns under nattens dykövningar. Det är nästan så att man tycker sig höra det trygga skvalpet underifrån av några ton batterisyra från de stora batterierna.

Mycket säkrare än att sova i tunnelbanan. Och det var inte så dumt med att få croque monsieur vid midnatt. ”Bara tre var, det ska räcka till alla".

Från FOA-tidningen nr 2-2000 - www.foi.se/framsyn