Periskopkramarnas tid är förbi

Ubåten en informationsdammsugare. Ny tider och nu måste vi ubåtsanpassa ingenjörerna, säger Kockums utvecklingschef

Av Jan-Ivar Askelin

Ubåtsbyggarna hade det enklare förr. Då var uppdraget att konstruera en ubåt som skulle sänka tonnage i Östersjön. Ubåten var en ensamvarg med sensorer och en egen datafusion som den behöll för sig själv. Nu ska ubåten vara injackad i nätverket. Nu handlar det om RMA, revolution in military affairs och DBA, dominant battlespace awareness. Periskopkramarnas tid är förbi, säger Per Dahlander vid Kockums. Han är avdelningschef för konceptet RMA och forskning och utveckling.

Icke oväntat var industrin trots en viss tvekan i starten först med att inse att RMA inte är ett modeord utan ett rättesnöre för Försvarsmakten. När industrin accepterat att det inte fanns några fler pengar att hämta på invasionsförsvaret så ändrades kursen. Hos första ubåtsdivisionen vid Hårsfjärden har RMA också slagit igenom. Även fast stabschefen, kommendörkapten Kenth Gutensparr låter antyda att RMA och DBA länge funnits i marinen och att revolutionen snarare består i att mer markbundna kolleger förstått vikten av att ha koll på läget, så understryks betydelsen av RMA och DBA i ubåtsflottiljens vision. RMA, den flerdimensionella striden, är ett naturligt begrepp för ubåten att verka inom och ubåten är svår att upptäcka och har bra sensorer och passar därför väl in i DBA-konceptet.

En ubåt lever i ett halvsekel
Så kursen tycks vara lagd för framtidens ubåt. Frågan är om framtidens ubåt kommer att se så mycket annorlunda ut jämfört med dagens. Det tar trots allt många år från det att de första tankarna på en ny ubåtstyp dyker upp till dess att den tas i bruk av marinen. Och där ska den tjäna i kanske 30 år. En ubåts liv från den första tanken tills den sista plåten skrotats kan vara ett halvsekel. Ett ofattbar lång tid när datorkapacitet fördubblas vartannat år och när uppgifterna för marinen kan skifta snabbt.

- Det blir försvarets förmågor som driver ubåtsutvecklingen, säger Dahlander. Ubåten är en informationsdammsugare och det blir ubåtens viktigaste uppgift.

Det som många ser som inträdesbiljetten för ubåten till RMA-scenen, realtidskommunikationen, är enligt Dahlander inte ett så stort problem. Han menar att det finns massor av bra idéer. Problemet är snarare att välja rätt och att ubåtsanpassa ingenjörerna. De måste lära sig förstå vad en ubåt ska göra.

Per Dahlander har siktet inställt på Gotland vilket i RMA-sammanhang ska tolkas som Demonstrator Gotland. Om några år ska Gotland förvandlas till ett testområde för DBA med aerostat, högteknologisk stab och direktförbindelse till den nya staben, operativa insatsledningen, Opil. Tanken är att ha koll på läget även under vattenytan. Där kommer RMA-ubåten in. Ubåten kan dra en många mil lång fiberkabel efter sig och vara direktkopplad till land. Ubåten ska också kunna lägga ut sensornät på botten.

Per Dahlander kräver följande av framtidens ubåt:

• ständig realtidskommunikation
• dold kommunikation
• flexibelt lastrum
• obemannad stridsfarkost
• ett komplett sensorpaket
• förmåga att skicka ut specialförband

- Den obemannade stridsfarkosten svarar mot två trender, säger Per Dahlander. En är intresset för obemannade farkoster och den andra oviljan att ta egna förluster. Man kanske inte får riskera besättningen för att använda ubåten som en vapenplattform. Den blir istället ett torpedförråd och torpederna på en obemannad stridsfarkost.

En annan intressant idé är att ha ett lastrum som kan användas efter vad som passar för uppdraget. Det kan vara torpeder, olika typer av robotar, intelligenta minor, störare och skenmål, obemannade spaningsfarkoster. En djärv tanke är att ha ett stort hål i ubåten som fylls med en färdig modul som kan innehålla vapen, sensorer eller en förläggning.

En bullrig invasionskaka
Idag upptas en mycket stor del av ubåtens volym av allt som ha med torpeder att göra. Mats Nordin, ubåtsingenjör vid marinen påpekar att ubåtens viktigaste uppgift inte är att sänka fartyg.

- Det slutade man med efter andra världskriget. Sedan dess har det nästan bara handlat om underrättelseverksamhet och specialoperationer.

- Ljud färdas långt i havet och ubåtens sonarer och signalbehandling blir bättre. Ett vanligt bullrigt handelsfartyg kan höras 15 landmil. Den i den gamla hotbilden så omskrivna invasionskakan skulle enligt Mats Nordin redan när den lämnade hamn ha fört ett sådant liv att det hade ”bongat i hela havet”.

Ubåten är bra på dold spaning och RMA och DBA kan sägas beskriva hur detta ska göras. Men på vem ska man spana? Vad ska ubåten göra i framtiden? Idag talas det ofta om internationella operationer. Gruppen runt det samnordiska ubåtsprojektet Viking ser internationella operationer i alla konfliktnivåer som ett viktigt fält för framtidens ubåt. Under Bosnienkrisen var en norsk ubåt nere i Adriatiska havet och nu är visionen att framtidens svenska ubåt ska dyka utanför Hårsfjärden och komma upp i Medelhavet. Nu görs dock sällan långfärdsresor i undervattensläge av säkerhetsskäl. Till skillnad från andra världskrigets havsvargar som klöv vågorna som en jagare är moderna ubåtar på grund av sin spolform dåliga sjöbåtar. De rullar våldsamt om det går lite sjö. En långfärd på ytan skulle nog krama musten hur besättningen.

Det som talar för att nordiska ubåtar skulle vara efterfrågade internationellt är Östersjöns grunda vatten. Klarar man Östersjön klarar man allt, säger Magnus Odéen, från FMV och med i Vikinggruppen. Framtidens konflikter tros komma att ske just i kustområden och i detta kustkrig, littoral warfare, skulle de nordiska ubåtarna ha en roll att spela. Stormakter som framförallt USA och Storbritannien behärskar inte denna typ av ubåtsoperationer med sina stora atomubåtar så bra som vi, med våra små konventionella ubåtar.

- Till skillnad från tex stridsflygplan så kan ubåtar användas direkt internationellt, eftersom ubåtar inte behöver utnyttja integrerade stridsledningssystem eller har krav på sekundsnabb identifiering, menar Magnus Odéen. Vi har både sambandet och tex ubåtsräddningsfunktionen. För ledning krävs det egentligen bara en långvågssändare. Vi har faktiskt utövat ledning från både Norge och Storbritannien under de senaste åren.

Neptun - den svenska atombåten
Mats Nordin vid marincentrum använder bla perspektivplanen som argument för ubåtarna.

- Här står det att det bara är under vattnet som man kan vara helt dold.

Nordin deltog i flera år i projektet Ubåt 2000 som om det hade förverkligats kunde ha blivit det stora tekniksprånget. Då skulle inte bara periskopet åkt all världens väg. Tornet hade om inte försvunnit så ersatts av en liten bulle.

- Tornet behövs bara av säkerhetsskäl, säger Nordin. Man måste kunna stå skyddad på däck. Däremot krävs inget torn för att fästa masterna i. De kan vara teleskopiska eller fällas upp från däck.

En av varianterna till Ubåt 2000 skulle ha fått en flundrelik form och inte vara som ett rör. Den skulle ha blivit den verkliga smygubåten. Andra undrar hur de udda utrymmena i flundran skulle ha utnyttjas.

Alla visioner till trots så finns det några grundregler som ubåtstänkare inte kommer ifrån. En framtida ubåt ska rymma samma fyra viktiga delar som fanns på de första ubåtarna: maskineri, förläggning, ledning och vapenrum.

Mats Nordin talar om kompromissen mellan två motsatspar som också är styrande. Förmågan att vara dold och förmågan till att tåla stryk. Uthållighet och slagkraft.

- Ju mindre risken är att man upptäcks desto mindre behöver man tänka på skyddet. Det motsatta gäller naturligtvis också. En bullrig ubåt måste ha ett skrov som tål detonationer på nära håll. Det andra motsatsparet handlar om volym. Ska man ha mat och förnödenheter för långa expeditioner med stor besättning eller stor vapenlast?

I begreppet uthållighet ingår typen av framdrivning. Viking tros få den luftoberoende Stirlingmotorn som huvudmaskineri. I Näcken och Gotland är Stirling att betrakta som en tillsatsmaskin. Stirling sägs innebära skillnaden mellan att vara ute i en månad som dagens Gotlandsklass och över en månad i undervattensläge med Vikingklassen.

Med tanke på att Stirling var en skotsk 1800-talspräst som försökte förbättra ångkraften har det varit en krokig väg för hans maskin att hamna i den moderna ubåten. Mats Nordin som kan sin ubåtsteknikhistoria säger att man redan under andra världskriget skapade ett luftoberoende maskineri (de första försöken gjordes redan runt sekelskiftet). När USA 1954 presenterade Nautilus, den första atomdrivna ubåten ansågs kärnkraften vara den perfekta lösningen och andra luftoberoende maskinerilösningar lades på is i åtskilliga år. Även Sverige planerade för atomubåtar. Projekt A11 som följde på A 10 som blev Hajen kunde ha blivit en svensk Nautilus. Valet stod mellan kärnkraft, sluten diesel, bränsleceller eller Stirling. Bränslecellerna försvann som alternativ när provanläggningen brann upp dagen före demonstrationen. Den svenska Nautilus döptes hastigt om från projekt Neptun och konstruerades på rekordtid om till den konventionella Sjöormen som blev en av de mest lyckade svenska ubåtarna.

Sjöormen, sjösatt 1968, var i sin tur fortsättningen på den amerikanska prototypubåten Albacore och den därpå följande ubåtsserien Barbel. Den båten lade grunden till den moderna efterkrigsubåten.

I andra världskrigets slutskede gav en skadad tysk ubåt upp vid Västkusten. Besättningen sänkte ubåten som bärgades därför att den var av en helt ny typ, U 21. Svenska experter, bl a från det då nyinrättade FOA var med och plockade i vraket. Åtskilliga idéer fördes över till Hajen som sjösattes 1954, men en del hävdar att det dröjde ända till Sjöormen drygt 20 år senare innan det tyska arvet helt tagits tillvara. U 21 kunde gå i tre timmar med 16 knop i undervattensläge och var först med många finesser.

Detta kanske säger något om att traditionens makt kan vara stor i ubåtsbranschen. Magnus Odéen fick kämpa hårt för att få bort radiohytten i den nya Viking. Den skulle bara finnas med tyckte många som ogillade tanken på att radiohytten förvandlats till några av många svarta lådor i ubåtens källare.

Från FOA-tidningen nr 2-2000 - www.foi.se/framsyn