Det är nog bra att öva för katastrofer, men de stora frågorna övas inte

När katastrofen hotade Kävlinge hade inte krisledningen orkat ett dygn till

Av Jan-Ivar Askelin

Det var en solig aprileftermiddag för fyra år sedan. Kävlinges kommundirektör Bo Ekensteen satt i sin trädgård just hemkommen efter veckans första arbetsdag. På hemvägen hade han hört sirener utan att tänka närmare på det. Så ringde telefonen. Det var SOS alarmering som meddelade att ett godståg med ammoniakvagnar hade spårat ur. Därmed inleddes ett drama som slutade först på torsdagen. Då hade Kävlinge genomfört den största evakueringen i Sverige i modern tid. Cirka 9 000 människor fick lämna sina hem.

Allt gick mycket bra och det uppstod egentligen inga problem som inte kunde förutses. Trots den uppenbara faran - kommunledningen informerades tidigt om vilken katastrof som kunde ske om ammoniaken skulle läcka ut och förgasas - lyckades krisledningen fatta de rätta besluten. Var det lyckliga omständigheter? Var krisgruppen väl övad? Eller var det intuition och gott omdöme som ledde krisgruppen rätt?

Granne till kärnkraft och ammoniak
- Vi var nog bättre mentalt förberedda på en katastrof än vad kommunledningar är i allmänhet, säger Bo Ekensteen. Vi har ju Barsebäck ett par mil västerut och hade planering för en evakuering österut. Nu inträffade olyckan i tätorten som ligger i kommunens västra del och utrymningen skedde i riktning mot Barsebäck. Dessutom har vi bra kontakt med krisledningen i Landskrona där den stora ammoniakfabriken ligger. Så vi visste också vilken fara ett ammoniakutsläpp kan innebära. Jag menar att vi har ett bredare övningstänkande än i många andra kommuner. Vi är förberedda på att hela kommunen måste utrymmas och på grund av Barsebäck så övar vi med en viss regelbundenhet.

Övningar visar enligt, Bo Ekensteen, ofta vilka som är att lita på om det skulle bli allvar. Det behövs personer som är lugna och kan tänka logiskt. Den egenskapen behövs också när man genomför en stressig övning och, säger Bo Ekensteen, det är inte säkert att den som har den högsta rangen också har det kallaste huvudet.

Så visst har man nytta av övningar, men Bo Ekensteen poängterar att de största problem som verkligheten bjuder på inte kommer fram i övningen.

- Hade krisen dragit ut ett dygn till så hade vi gått in i väggen. Vi skulle inte ha orkat mera. Det är en viktig lärdom av olyckan. Detta kommer inte fram i en övning som på sin höjd varar i en dag. Tidsperspektiven i en övning jämfört med verkligheten är annorlunda. Under övningen koncentrerar man sig på att lösa akuta problem i takt med att de spelas upp i övningen. I verkligheten måste man mer inrikta sig på vad som ska hända under de närmaste åtta timmarna. En annan svaghet med övningar är att det finns en tendens till att lyfta fram det som fungerat bra och glömma bort det som man borde träna mer på.

Mycket blir lättare i verkligheten
- På sätt och vis är ändå det lättare att hantera en verklig olycka än att simulera en katastrof vid en övning, säger Bo Ekensteen. Under övningen måste man försöka spela en roll och det känns lite konstlat ibland. I verkligheten är man sig själv och det underlättar. Det visade sig också att när det verkligen gäller så kan man improvisera fram beslut som sedan visar sig vara de bästa.

Ett problem som krisledningen stod inför var hur man skulle nå ut till alla invånare om att kommunen skulle utrymmas.

- Radio och TV är snabba medier, men vi kunde inte vara säkra på att alla nås. Då kom vi på att vi skulle använda brevbärare och tidningsbud. Det visade sig vara det bästa sättet. Den metoden kom vi på själva, den fanns inte i någon åtgärdspärm. Det verkar som att när man verkligen står mitt uppe i krisen så är det lättare att hitta de rätta svaren.

Eftersom Kävlinge lever i skuggan av Barsebäck är de som ska ingå i krisgruppen medvetna om att en stor olycka kan ske utan förvarning. Därför finns färdiga listor för åtgärder och alarmering som alla bär med sig. När larmet går kommer krisgruppen snabbt igång med de viktigaste åtgärderna.

En sådan åtgärd är att Kävlinge tydligt definierat vad tjänstemännen ska göra och vad som är politikernas ansvar. Det finns enligt Bo Ekensteen alltid en risk för att politikerna vill ta över när kommunen är i kris. Men politikernas styrka är att de är kända av allmänheten medan tjänstemännen är mer anonyma. Därför ska politikerna träda fram i media och möta folket medan tjänstemännen ska sköta själva krishanteringen.

Idag är olyckan i Kävlinge nästan glömd utanför kommunen. I samband med de liknande olyckorna i Borlänge och norska Lilleström dök aprildagen 1996 i Kävlinge åter upp på scenen, men det är nog inte många som vet vilken katastrof det kunde ha blivit. Om vagnarna sprungit läck skulle ammoniakmolnet drivit mot tätorten. Det skulle ha blivit många dödade och skadade i vindriktningen.

- Nu gick allt Kävlinge väl i händer, säger Bo Ekensteen. Det ställde upp så många som erbjöd de tillfälligt hemlösa logi att vi fick ett överflöd av rum. Någon inbrottsvåg i den övergivna tätorten blev det inte heller. Polisen patrullerade och det enda som hände var att en man blev av med fyra vinterdäck.

Men han bodde utanför krisområdet.

Från FOA-tidningen nr 2-2000 - www.foi.se/framsyn