Födda mellan Kubakrisen (1962) och icke-spridningsavtalet (1970)

Ny generation träder till i svensk kärnvapenforskning

Av Jan-Ivar Askelin

Nu har FOAs kärnvapenforskning nått sin kritiska massa. Så hette det i ett radioprogram för några år sedan och rubriken syftade på att det var så få forskare kvar att generationsskiftet var hotat. De forskare som närmade sig sin pensionering fruktade att det inte skulle komma några efterträdare.

Intresset för kärnvapen var allmänt på nedgående. Sovjetunionen hade själv gått upp i atomer och terrorbalansen hade trots allt fungerat. Kärnvapenkriget som hängt över världens befolkning som ett hot sedan 1945 verkade vara avskrivet.

Men efter Gulfkriget och Iraks avslöjade kärnvapenprogram har kärnvapnen åter kommit i blickpunkten. Indien och Pakistan som i decennier misslyckats med att lösa sin konflikt om Kashmir har trätt in i kärnvapenklubben och frågan är vilket land som står näst på tur. Blir det Irak, Iran, Nordkorea eller något annat land? Efter Sovjets fall finns också en oro för vad som händer med kärnvapnen, det radioaktiva materialet och kärnvapenforskarna i den forna supermakten.

Kärnvapnen har åter kommit på agendan och FOAs kärnvapengrupp lyckades med att klyva sig i grevens tid. En ny generation kärnvapenforskare håller på att ta över. De tillhör inte den generation som fått Hiroshimabomben i dopgåva utan de kan snarare sägas vara bombens barnbarn - födda mellan Kubakrisen (1962) och icke-spridningsavtalet (1970).

- Det sker ett generationsskifte överlag i hela kärnvapenbranschen just nu. Nya och unga träder till. Det är nya ansikten som dyker upp på möten och konferenser, säger Lars Göran Strömberg som kom till FOA året efter Kubakrisen och som nu har gått i en slags flexibel pension för att kunna lämna över till sin efterträdare Lena Spjuth.

Alla unga forskare har inte fått lika bra start som Lena som får ärva sin företrädares kunskaper och invigas i hemligheterna. Många i den nya kärnvapengenerationen har hamnat i ett område som de inte vet så mycket om. Kunskapen om kärnvapen är dessutom mycket känslig. Enligt icke-spridningsavtalet får Sverige inte sprida eventuella kunskaper som kärnvapenteknik vidare. Det dubbelkommando som Lars Göran och Lena har upprättat har inte hunnit med för alla av hennes unga kamrater.

”Kärnvapenhotet har nog växt”
Lars Göran har sett hur hotet växlat från domedagsbomber till terroristladdningar:

- För oss i Sverige var nog det kalla krigets situation allvarligare än dagens, men för världen i stort har det troligen blivit sämre. Terrorbalansen mellan USA och Sovjet kändes ändå som mer stabil än osäkerheten med nya kärnvapennationer i konfliktområden som Mellanöstern och Sydasien.

Under kalla kriget var FOAs forskning inriktad på skydd och verkansformer. Nu handlar det mer om rustningskontroll.

- Men det behövs folk som vet vad bomben är, hur den fungerar, vilka nya typer som möjligen kan utvecklas och vad det i sin tur kan betyda, säger Lars Göran.

Lena Spjuth är kärnkemist och disputerade i augusti 1999 och då visste hon knappt att FOA hade forskning inom N-området.

- Kärnkemi är, säger Lena, att försöka förstå tillvarons grundläggande beståndsdelar, de innersta tingen, men får sin tillämpning i tex upparbetning av plutonium och produktion av klyvbart material. För att få fortsätta med detta område var Lena beredd att flytta utomlands. Det enda som fanns i Sverige inom området var det lilla som fanns vid kärnkraftverken eller forskning vid universitet och högskolor eller att arbeta med ren kemi som forskare inom tex läkemedelsindustrin.

- Jag har forskat i cirka sex år och genom att delta i som en rådgivande expert i kontrollarbetet får man använda forskningen, fast på ett annat sätt. Vid sidan av kan jag ju delta i forskningsprojekt såväl inom som utom FOA.

Från FOA-tidningen nr 2-2000 - www.foi.se/framsyn