Sverige måste höja blicken och återta begreppet strategi

Försvarsmaktens nya roll - från passiv avskräckning till aktiv krishantering.

När Sverige lämnar det stora passiva försvaret och går över till ett litet aktivt försvar betyder det också att vi tillsammans med andra länder måste kunna utforma en gemensam strategi, skriver Lars Wedin fd strategilärare vid FHS och numer militär expert i EU.

Dagens svenska beslutsfattare är fostrade i en strategisk kultur som har sina rötter i det kalla kriget, men under denna tid försvann ordet strategi praktiskt taget i försvarets vokabulär.

Kraven på att återerövra strategin som begrepp växer i takt med att Europas krishanteringsförmåga blir en allt större fråga. Den förmågan handlar dock mindre om militär styrka än om att EU kan göra troligt att man är beredd att använda sina resurser, skriver FOAs Pär Eriksson i en annan artikel i detta nummer.

Av Lars Wedin

Det första halvåret av det 21:a århundradet inträffar två viktiga händelser som kommer att få stor betydelse för vårt försvars framtid. Nationellt - omstrukturering och nedrustning. Internationellt - uppbyggnad av EUs förmåga till militär krishantering.

Vi lämnar det kalla krigets passiva avskräckningsstrategi som byggde på att försvaret skulle vara fredsbevarande genom sin (potentiella) styrka. Nu är vi en aktör i en dynamisk säkerhetsarkitektur. Vi övergår därför, mer eller mindre medvetet, till en aktiv strategi som bygger på att förebygga krig genom krishantering och militärt understödd diplomati. Vi kommer att ha väsentligt färre stridskrafter men dessa ska å andra sidan kunna användas, vilket ställer stora krav på personal, materiel och utbildning.

Svenska militära resurser används nu på ett helt annat sätt än tidigare som ett aktivt säkerhetspolitiska instrument - tex i Kosovo, vid minröjning i baltiska farvatten och under övningar inom ramen för partnerskap för fred. Som EU-medlem ingår Sverige i en vidsträckt säkerhetsgemenskap där vi har såväl intressen som ansvar. Politiskt är Sverige nu inte bara en östersjöstat utan också en medelhavsstat. När vi deltar i utformningen av EUs åtgärder måste vi ta hänsyn till att en åtgärd i det ena området kan få konsekvenser för det andra. Vi måste höja blicken.

EUs toppmöten under 1999 i Köln och Helsingfors innebär att vi i EU nu bygger upp en militär krishanteringsförmåga, där målet är att under 2003 inom 60 dagar kunna sätta in upp till 15 brigader samt understödsförband och marin- och flygstridskrafter. Minst lika viktigt, och ämnet för denna artikel, är att EU ska ha förmåga leda denna styrka. Vi måste kunna delta i arbetet med utformning av gemensamma strategier.

Hittills har Sverige vid insatser inom ramen för Nato (Ifor, SFOR, KFOR) kunnat nöja sig med att fundera över sitt eget lilla bidrag och dess plats i helheten. Den övergripande strategin har utarbetats av Nato. Men i EU är vi medlemmar och här måste vi kunna bidra till helheten - detta är en rätt och en skyldighet. En skyldighet som inte bara är politiskt utan också moralisk, eftersom militära insatser definitionsmässigt innebär risk för förluster.

Det har ibland hävdats att vi som småstat inte kan ha en strategi - endast stormakter skulle kunna ha strategier. Detta är teoretiskt, och praktiskt, felaktigt. Viktigare är att EU absolut inte är en ”småstat”. EU måste kunna utarbeta strategier och från svensk sida måste vi kunna bidra till och diskutera dessa.

Under det kalla kriget kom försvaret att präglas av en professionell kultur ”där de specifika problem som är förknippade med kriget kommit att överskuggas av försvarsbyråkratins och försvarsplaneringens behov. Svenska officerare har i högre grad blivit dugande administratörer och lärare än potentiella fältherrar” (Wilhelm Agrell). Begreppet strategi försvann. En återtagning måste nu genomföras! En modern teoribildning behövs.

Detta är strategi
Det finns ett stort antal definitioner att välja på. Varje strategisk författare med självaktning har sin egen. Vanligt är ett hierarkiskt betraktelsesätt. Man talar om strategiska, operativa och taktiska nivåer. Ibland tilläggs ytterligare mellannivåer - taktiskt/operativa och strategiskt/operativa; utan att resultatet blir särskilt mycket tydligare. Samtidigt medför den moderna ledningstekniken, i kombination med de höga kraven på politisk kontroll av militära operationer, till utsuddning av gränserna mellan dessa nivåer. Den strategiska nivån kan i allt större utsträckning dirigera enskild mans strid. Detta leder till förvirring av såväl begrepp som, än värre, ledningsansvar.

Alltsedan andra världskriget har dessutom strategibegreppet tenderat att urholkas allteftersom det mer och mer kommit till användning i den civila världen. För närvarande finns det en tendens inom den strategiska forskningen att återgå till en mer ursprunglig och militär betydelse, där strategi handlar om krigföring.

Med Clausewitz definition undviks många av dessa problem. I stället för hierarkier utgår han från paret mål-medel samt den fundamentala skillnaden mellan mål i krig och mål med krig. Taktikens medel är de väpnade styrkorna och målet är seger (mål i krig). Strategin däremot utnyttjar striden och målet är att uppnå det politiska syftet (mål med krig).

Det är möjligt att göra invändningar mot denna definitions applicerbarhet på dagens situation. För det första blir en säkerhetspolitisk diskussion som inte utgår från ett brett säkerhetsbegrepp ofullständig och irrelevant. För det andra är krig i detta begrepps invanda betydelse inte längre ett accepterat medel för att främja statens intressen. För det tredje utnyttjas de militära medlen i allt större utsträckning multinationellt. Å andra sidan står vare sig ett brett säkerhetsbegrepp eller multinationalitet i motsats till Clausewitz tankar - det är politikens primat som är det viktiga. Vidare må krig vara oacceptabla men de är likväl vanliga. Clausewitz definition av krig omfattar dessutom även ”militär observation”, som ur militär synvinkel inte uppvisar avgörande skillnader mot de krishanteringsoperationer som för oss är aktuella idag.

Vid krishantering måste den militära strategin utgöra en integrerad del av ett politiskt helhetskoncept eller grand strategy. EUs komparativa fördel är just att unionen förfogar över ett så brett spektrum av tänkbara åtgärder - nu även militära. Utmaningen är att få alla åtgärder att verka ömsesidigt stärkande.

Därför behövs strategisk teori
Utan strategisk teori kan man inte utforma en strategisk doktrin, vilket är nödvändigt som grund för en framgångsrik utformning av en försvarsmakt. Utan strategisk teori blir det svårt att utforma strategier - såväl nationella som internationella.

Det har sagts att strategins första uppgift är att göra en korrekt uppskattning av varje konflikts natur. Detta gäller inte minst vid fredsfrämjande insatser. Det är nödvändigt att rätt bedöma hur en tänkt operation förhåller sig till den konflikt som den ska sättas in i. Här tillhandahåller Clausewitz en del än idag högst användbara analysverktyg. Grunden i dennes resonemang är sammanhanget mellan krigföringens mål och politikens mål; övergången från ett framgångsrikt krig till en framgångsrik fred.

Tag tex krishanteringsoperationer. Dessa syftar i allmänhet till att stoppa ett krig (fredsframtvingande) eller att bevara fred (fredsbevarande). I båda fallen är målet fred i enlighet med våra normer och värderingar (mänskliga rättigheter, Parisstadgans principer etc). Insatsen kommer av en mängd skäl (politiska, folkrättsliga, ekonomiska etc) att vara strängt begränsad och starkt politiskt styrd. Problemet är att konfliktens parter i allmänhet för ett helt annat slags krig, där målet alltför ofta är etnisk rensning i fysisk, geografisk och/eller kulturell mening. Detta krig är obegränsat, på liv och död. Det är uppenbart att här finns en komplicerad asymmetri som noga måste penetreras med hjälp av strategisk teori.

Strategisk teori gör det också lättare att analysera och förstå konsekvenserna av den snabba säkerhetspolitiska och militärtekniska utvecklingen. Risken att falla för modekoncept minskar.

Exempelvis finns det de som hävdar att tekniken (dominant battlespace awareness) gör det möjligt att i detalj veta vad som händer på slagfältet och samordna striden från central nivå. Mot detta kan ställas Clausewitz begrepp ”friktion”. Det är friktionen, som gör det skenbart enkla svårt i praktiken - tur, anda mfl icke-kvantifierbara faktorer. Innebär då dagens teknik att ”friktion” inte längre skulle förekomma? Knappast - dagens teknik kan kanske avföra många traditionella ”strulfaktorer” men minst lika många tillkommer. Och i centrum står alltid den ofullkomliga människan.

Ovan har Clausewitz flera gånger åberopats. Detta innebär naturligtvis inte att det skulle vara tillräckligt att läsa Om Kriget, men denna är utan tvekan en nödvändig läsning. En modern, användbar svensk strategisk teoribildning måste bygga också på modernare tänkare. Vidare får man naturligtvis inte bortse från sjö- och flyg- och rymdstrategi. Mycket, det mesta, återstår i vår strategiska forskning.

Detta omfattar strategisk forskning
Det finns åtminstone två olika aspekter på strategi som båda måste vara företrädda i ett strategiskt forskningsprogram. Den ena är strategi som vetenskap i sig och det andra är dess tillämpning (vetenskap resp konst för att åter använda Clausewitz).

Strategi är en vetenskap av närmast historisk och filosofisk karaktär omfattande en viss mängd olika synsätt, principer, metoder etc som under tidens gång formulerats av olika författare. I bästa fall kan sådan forskning också leda till formulerandet av ”eviga” strategiska principer.

Strategi som konst är förmågan att utifrån en analys av krigets karaktär samt mot bakgrund av politiska mål och tillgängliga medel formulera/föreslå/analysera strategier för/i en viss situation/politik samt att därefter genomföra valt alternativ.

Den strategiska forskningen bedrivs, som sig bör, vid Försvarshögskolans strategiska institution. Forskningsprogrammet speglar de två syften som nämnts ovan - vetenskap och konst. I det första avseendet är det främst kravet att kunna ge landets mest kvalificerade utbildning i ämnet som är drivande. I det andra avseendet handlar det om att lämna faktiska bidrag som stöd till svenskt agerande.

Från FOA-tidningen nr 2-2000 - www.foi.se/framsyn