Kalla krigets doktriner kräver fortfarande offer

Av Ronny Bergman

Kalla krigets kärnvapendoktriner kräver fortfarande offer. Ubåten Kursk var visserligen inte bestyckad med strategiska robotar men Kursks roll var att skydda egna robotubåtar och angripa motståndarens.

De döda sjömännens öde är avgjort och frågan är nu vilken miljöfara Kursk är för framtiden. Eftersom ubåten ligger i ett fiskrikt område utgör radioaktiviteten på Kursk ett potentiellt hot inte minst för fiskerinäringen. En viktig fråga är därför hur stort detta hot kan vara för närområdet eller på större avstånd, och för hur lång tid.

Även om bildningen av plutonium i kärnbränslet är av intresse, så är radioaktivt cesium (137 Cs) - och i andra hand radioaktivt strontium (90 Sr) - de långsiktigt viktigaste problemen för miljön. Genom sönderfall halveras deras aktivitet på 30 år. Den långsamma avklingningen av den aktivitet som produceras i reaktorerna innebär att halterna ökar i proportion till hur länge en omgång bränsle används. Kursk sjösattes 1994 och det borde vara dags för ett bränslebyte.

De två reaktorerna på Kursk (OK-650 b) liknar reaktortypen (K-650 b-3) på Komsomolets, dvs den ubåt som sjönk 1989 på stort djup söder om Björnön. För Komsomolets, som har en reaktor, finns uppgifter på aktivitetsinnehållet och en uppskattning av hur länge den varit i drift. Under antagande att de båda ubåtarnas reaktorer är tillräckligt lika skulle därför aktivitetsnivån i kärnbränslet på Kursk vara ungefär dubbelt så hög som på Komsomolets (omkring 6 PBq för 137 Cs och något mindre för 90 Sr).

Jämfört med i andra havsområden innehåller vatten och fisk i Barents hav förhållandevis låga halter av 90 Sr och 137 Cs. De två viktigaste källorna utgör det radioaktiva nedfallet i samband med de atmosfäriska kärnvapentesterna innan de förbjöds 1963, och utsläppen från Sellafield till Irländska sjön, varifrån de nordliga havsströmmarna för med sig aktivitet ända upp i de arktiska haven. Även utflödet av ”Tjernobylcesium” från Östersjön bidrar i betydande grad till halterna i Barents hav.

Från FOA-tidningen nr 4-2000 - www.foi.se/framsyn