Samtal om NBC-vapenfri zon kan gynna fredsprocessen

Ett Mellanöstern fritt från alla massförstörelsevapen kan bli verklighet

Av Jan Prawitz

Kombinationen av olika konflikter och flera betydande kärnenergiprojekt i Mellersta östern har skapat både politiska motiv och tekniska möjligheter för spridning av kärnvapen i regionen. Kända kärnvapenambitioner i området har utgått från dessa regionala förhållanden.

Betydande ansträngningar har vidtagits under lång tid för att överbrygga konflikterna och att skapa en varaktig fred i området. Men det har hela tiden stått klart att så länge massförstörelsevapen innehas eller antas innehas av några av staterna och aktörerna i området, så kommer allt intresse att fokuseras på dessa medan andra i och för sig väsentliga förhållanden kommer i skymundan.

Redan 1974 föreslog därför schahen av Iran att man skulle etablera en kärnvapenfri zon i Mellersta östern. En majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget, som sedan har tagits upp varje år. Efter 1980 har den årliga FN-resolutionen om zonen antagits enhälligt, dvs med stöd också av alla arabstater, Iran och Israel. Det innebär emellertid inte att man kommit särskilt långt beträffande dess förverkligande. 1990 föreslog Egyptens president Hosni Mubarak att man borde utvidga diskussionen till en zon fri från alla massförstörelsevapen och vapenbärare för dessa, en formel som nu blivit allmänt accepterad.

Färdigt förslag - när staterna vill
I ett försök att få fart på projektet lät FNs generalsekreterare 1990 genomföra en expertutredning om förutsättningarna för zonen. Experternas rapport redovisade både tänkbara politiska mått och steg för att etablera en zon och vad en zonöverenskommelse borde omfatta. Det hjälpte inte heller, men zonförslaget är nu genomarbetat och färdigt den dag de potentiella zonstaterna är mogna för beslut. Idag menar arabstaterna att en zon nu skulle vara ett stort steg mot fred i Mellersta östern, medan Israel menar att en zon är ett naturligt slutsteg i fredsprocessen. En svårighet för zonförhandlingar är naturligtvis att Israel - ett nyckelland i sammanhanget - formellt befinner sig i krig med några grannar, en annan är att den arabisk-israeliska kon- flikten inte är den, låt vara mest publicerade i Mellanöstern, men ingalunda den enda. Man måste också beakta läget i Persiska Gulfen och i Västsahara. Den senare konflikten är viktig för det politiska klimatet i regionen men knappast relevant för frågan om massförstörelsevapen.

Kan börja med nyckelländer
Den nämnda expertrapporten kunde konstatera efter en rundresa till viktigare stater i området att det föreligger betydande samstämmighet mellan staterna i området i flera väsentliga avseenden.

Man var till exempel på det klara med att det kommer att ta flera år att etablera en zon fri från massförstörelsevapen. En etableringsprocess kan komma att börja med några nyckelländer för att med tiden växa till att omfatta alla stater inom den tilltänkta geografiska ramen. Så har det i regel gått till när andra zoner skapats.

Man var också överens om att inledande förtroendeskapande åtgärder skulle underlätta zonens upprättande.

Man var vidare överens om zonens geogra- fiska utsträckning, som bör omfatta alla medlemsstater i Arabförbundet, Iran och Israel. Halva detta område ingår sedan 1996 i den då etablerade kärnvapenfria zonen i Afrika.

Man ansåg att de säkerhetsgarantier, som kärnvapenmakterna utfärdat i samband med icke-spridningsavtalet måste kompletteras för att stödja en zon i Mellanöstern. Man menade att om en zonstat skulle bli angripen, så skulle offret försvaras, angriparen straffas och nödvändig hjälp för återuppbyggnad tillhandahållas. Iraks angrepp på Kuwait visade strax därefter vad som skulle krävas.

Man var enig om att kontroll av ett zonavtals efterlevnad måste ha väsentligt mer tänder än icke-spridningsavtalet erbjuder, såsom senare också demonstrerats i Irak.

Israel betraktades allmänt som en kärnvapenmakt, en uppfattning som Israel självt varken förnekade eller uppmuntrade, men kärnvapen ansågs främst vara politiska vapen för avskräckning. Kemiska vapen ansågs däremot som militära realiteter att räkna med i den omedelbara försvarsplaneringen.

Den klassiska definitionen av massförstörelsevapen finns i ett FN-dokument från 1948: kärnvapen, biologiska vapen, kemiska vapen och radiologiska vapen. De tre förstnämnda är idag föremål för nedrustningsavtal med global täckning. Radiologiska vapen avser utspridning av radioaktivt material mot fienden men har aldrig varit aktuella i praktiken. Förbud mot indirekt radiologisk utspridning som följd av angrepp på kärnkraftverk har varit föremål för förhandlingar dock utan generellt resultat. Dock innehåller avtalet om kärnvapenfri zon i Afrika ett förbud mot sådana angrepp. På senare tid har man ansett att robotar med lång räckvidd som potentiella vapenbärare för massförstörelsevapen också bör vara förbjudna. Man talar om räckvidder överstigande 300 kilometer med laster över 500 kilo. För dagens sanktioner mot Irak tillämpar man dock en räckviddsgräns på 150 km beroende på geografiska förhållanden i regionen.

Spanska enklaver, men inte Cypern
Att definiera zonens geografiska utsträckning är inte helt trivialt. Som nämnts är man nu överens om att alla medlemsstater i Arabförbundet, Iran och Israel och inga andra ska ingå. Det är en enhetlig politisk lösning. Arabförbundet innehåller dock ett antal i sammanhanget ganska perifera stater, som Mauretanien i väster och Djibouti, Somalien och Komorerna i öster, vilkas roll också skulle bli perifer men som får hänga med som medlemmar i förbundet. Viktigare är att Turkiet, som i århundraden varit centrum för Mellanösternbegreppet, men som nu är en Natostat, inte ansågs böra ingå i den tilltänkta zonen. Det är också Turkiets egen uppfattning. Inte heller Malta eller Cypern, som är OSSE-stater, anses böra ingå. En kuriositet är att Spanien har fem små enklaver på Nordafrikas kust, vilka skulle komma att ingå i zonen. För detta måste ett särskilt protokoll upprättas på samma sätt gjorts i liknande fall i andra zoner. Avgränsningen reser också olika internationellt rättsliga problem beträffande status för närliggande havsområden. Både Röda havet och Gulfen kommer att bli innanhav i zonen. Området innehåller fyra internationellt trafikerade sund (Gibraltar, Tiran, Bab al Mandab och Hormuz ) samt den i ett avtal från 1888 reglerade Suezkanalen. Zonen måste även avgränsas i Kaspiska havet, där den kommer i kontakt med den planerade kärnvapenfria zonen i Centralasien.

Ett kommande zonavtal tänks vila på fyra grundpelare:

1. Zonstaterna får inte inneha eller kontrollera förbjudna vapen.
2. Ingen stat får stationera förbjudna vapen på zonstaternas territorier.
3. Kärnvapenmakter och andra aktuella stater förbinder sig att inte angripa zonstaterna med de förbjudna vapnen eller att hota med sådana angrepp (garantier).
4. Olika arrangemang för kontroll av åtagandenas efterlevnad.

Till dessa grundåtaganden kan läggas en rad finstilta bestämmelser om politiska förbindelser med andra zoner som Afrika och Centralasien, stödjande åtaganden från grannstater till zonen, regler för eventuella internationella havsområden om sådana ingår i zonen, regler tillfälliga besök i hamnar eller på flygfält inom zonen av fartyg eller flygplan tillhörande utom zonstater med förbjudna vapen ombord (s k transit), särskilda regler för kärnkraftsindustrin inom zonen, etc. Det kan också för den militära maktbalansens skull uppstå ett behov av att koppla förbuden mot massförstörelsevapnen till överenskomna högsta tillåtna nivåer för staternas konventionella militära styrkor.

Det finns en god folkrättslig grund att bygga på den dag man bestämmer sig för zonen. Den viktigaste är den nämnda kärnvapenfria zonen i Afrika, som inrättades 1996 och som omfattar halva zonområdet. Samtidigt skapas ett krav att ett avtal om zonen i Mellanöstern juridiskt måste harmoniera med Afrikazonen.

Av de 23 tilltänkta zonstaterna, är 19 redan parter till 1925 års Genèveprotokoll om förbud mot användning i krig av kemiska och biologiska stridsmedel. Bara Mauretanien, Oman, Somalien och Förenade Arabemiraten fattas.

Alla staterna utom Israel har avstått från egna kärnvapen genom anslutning till ickespridningsavtalet. 13 är parter till 1963 års provstoppsavtal och 14, däribland Israel, har skrivit under 1996 års fullständiga provstopp.

17 av staterna i regionen har skrivit på förbudet mot att inneha biologiska stridsmedel och toxinvapen. De sex som fattas är Algeriet, Komorerna, Djibouti, Israel, Mauretanien och Sudan. Lika många stater har skrivit på 1993 års förbud mot innehav av kemiska vapen, medan Egypten, Irak, Libanon. Libyen, Somalien och Syrien fattas.

Robotars räckvidd knäckfråga
Så sent som 1995 antog FNs säkerhetsråd moderniserade säkerhetsgarantier för stater, som är parter till icke-spridningsavtalet, vilket är en god början men inte tillräckligt för zonens behov. Konventionerna om biologiska och kemiska stridsmedel innehåller också vissa ömsesidiga garantier mot angrepp med dessa vapen.

Vad som fattas är en allmängiltig regim för begränsning av robotar med lång räckvidd. Därför måste ett zonavtal innehålla detaljerade bestämmelser härom. Det finns dock två förebilder. Den ena är robotteknologikontrollregimen, som är en kartell för att hindra att ”känslig” utrustning exporteras till fel stater. Den sätter gränsen för det tillåtna vid ballistiska robotar och kryssningsrobotar med en räckvidd längre än 300 kilometer och lastförmåga större än 500 kg. FNs säkerhetsråds resolution i april 1991 om Irak föreskriver att Irak inte får inneha ballistiska robotar med längre räckvidd än 150 kilometer. Att bestämma högsta tillåten räckvidd är inte lätt i Mellanöstern eftersom staterna är så olika stora. Bahrain, Israel och Libanon är t ex geografiskt mikrostater.

Hälosam zonterapi för Mellanöstern
Vapentekniskt är Israel den enda stat i regionen, som har möjlighet att vara kärnvapenmakt. Iran må ha ett intresse i den riktningen men är många år från ett förverkligande, förutsatt dock att Ryssland inte börjar sälja klyvbart material av vapenkvalitet i vilket fall det skulle kunna gå snabbare. Iraks tidigare ambitioner är nu grusade. Vad gäller kemiska och biologiska stridsmedel är mer lättillgängliga för fler med kortare varsel. Ett avtal om en zon enligt Mubaraks förslag är därför omedelbart relevant.

Det är omöjligt att spekulera i hur lång tid det i verkligheten kan komma att ta innan den förslagna zonen kommer till stånd. Fredsprocessen i Mellanöstern har ju inte varit särskilt förutsägbar. Men det faktum att man är enig om att den bör komma till stånd förr eller senare och den alltid pågående debatten om zonen har säkert en hälsosam allmän inverkan på fredsprocessen i största allmänhet på samma sätt som den under 30 år pågående debatten om en kärnvapenfri zon i Norden en gång säkert dämpade planeringen om kärnvapeninsatser i det nordiska området.

Från FOA-tidningen nr 4-2000 - www.foi.se/framsyn