Vilja, kamratskap - och disciplin

Rubriken till bilden på de nattvandrande soldaterna kan verka hämtad från en tid när det inte talades så mycket om satsa på sig själv och göra sin egen pryl.

Amfibiesoldaterna i Vaxholm tillhör visserligen en elit, men de får lära sig att sätta gruppen främst. Det är en gammal militär regel som kanske blir ännu viktigare när det blir färre soldater, tempot ökar och mörkret inte ger vila och skydd.

Bakom soldaterna finns en forskarinsats. Urvalsexperter ser till att de rätta personerna tas ut och sömnforskare visar på sömnbristens konsekvenser.

Vi följde soldaterna under en dag av den flera dygn långa övningen där dag och natt inte spelade någon roll. För man fick i alla fall inte sova. Soldaterna på bilden är inne på tredje dygnet. De har tre mils marsch med packning framför sig. De ser det som en lättnad därför att det är det sista som sker under övningen.

Trodde dom.

Av Jan-Ivar Askelin

Ingen Robinsontävling
Gräva ståvärn i C-beredskap, marschera tre mil med packning efter flera sömnlösa dygn och bara ana när det ska vara över.

Det är sådant som en amfibiesoldat ska kunna klara av.

Det hänger mer på viljestyrka än muskler. Kristina Swaan är nästan dubbelt så gammal som de värnpliktiga och gör i ordning en packning som nästan väger lika mycket som hon själv.

Vi vill ha kopior av Sixten Jernberg. Men dom finns inte längre. Nu får vi ta vårt folk längs gröna linjen.

Hans Granlund är överstelöjtnant och chef för amfibiebataljonen som har övning amfibie - den avslutande övningen innan soldaterna avslutar sin grundläggande utbildning till amfibiesoldater. Gröna linjen är den tunnelbanelinje som går mellan Hässelby och Farsta. Längs den skapas inga ripjägare.

- När killarna kommer hit får vi ha en kurs i såg och yxa. När vi kör datakurser däremot så gäspar de bara och tycker att vi är mossiga. Körkort har dom inte när dom kommer från Stockholm. Det kostar för mycket nu för tiden. Kompass och karta är nyheter sedan skolan slutade med orientering och lika illa är det med simkunnigheten. Förut kunde alla som ryckte in simma. Så är det inte längre, inte ens på ett amfibieförband.

Så man kan lugnt säga att de som gör sin värnplikt på en amfibiebataljon inte har allt till skänks. Men de flesta söker frivilligt och enligt Hans Granlund så lär man sig. Viljan att lyckas kan för många vara en belastning.

- Den vanligaste orsaken till att vi skickar hem folk är att de har oläkta idrottsskador. Man trodde att det skulle fixa sig, men det gjorde det inte. Vi hade till och med en kille som saknade nyckelben och undrade lite lätt hur han kommit igenom mönstringen. Men det hade gått bra ”för dom hade inte frågat”. Den andra stora orsaken till att folk inte klarar det här är den psykosociala delen. Vapenfetischister och liknande åker också ur direkt eftersom de ganska snart inser att de inte klarar kraven på att ställa upp för andra.

Hög status att köra stridsbåt
Synen på hur man väljer ut folk har efterhand ändrats under de senare åren på bataljonen. Långt tillbaka i tiden tog man in folk så det räckte och blev över och sedan körde man utslagstävlingar. När lagom antal man fortfarande stod på benen var urvalet klart. Kapten Jörgen Stenkvist säger att det nog hände att man körde övningarna för länge.

- Nu är läget ett annat, säger Hans Granlund där vi sitter i brigadledningsbåtens värme på Bergabasen. Den som inte vill göra värnplikten kan i princip slippa. Förut var det något som man gjorde därför att alla andra gjorde det. Nu har det istället blivit så att ska man göra det så ska det vara ordentligt. Att vara stridsbåtsförare är idag en högstatustjänst. Förut sade man lite raljerande att vem som helst kunde lära sig att köra båt. Idag är båtarna komplexa plattformar och kräver omfattande utbildning följaktligen finns det bland förarna både blivande raketforskare och civilekonomer. Och vi måste vara försiktiga med soldaterna. Deras utbildning är dyr och de får inte skadas på grund av att vi hetsar dom på utslagningstävlingar.

Höstens övning i Stockholms skärgård sker delvis mot en tragisk bakgrund. Vid samma typ av övning förra året i Karlskrona omkom en värnpliktig under en vadning. Det diskuterades att ställa in årets övning. Men den genomfördes enligt plan efter en översyn av rutinerna. Befäl följde hela tiden soldaterna som också biträddes av läkare och sjuksköterskor som höll utkik efter allt från haltande gång och andra icke fältmässiga gångarter till allvarliga skador.

180 soldater, därav tre kvinnor, hade börjat övningen. Nu, tre dygn och en timmes sömn senare, har tre personer tagits ur övningen på läkarens inrådan. Orsakerna kan vara stukningar och liknande som gör att en skada kan förvärras. De som blir bortplockade från banan får chansen att pröva igen. Före övningen genomfördes ett ”kollegium” med övningsledare, kompani- och plutonchefer samt läkare och kompanisköterska där tolv individer identifierades och inte tilläts starta.

Vilja, disciplin och kamratskap
- Det här är en övning enligt den gamla principen att du tror att du orkar dubbelt så mycket som din mamma tror. Och sedan tror ditt befäl att du orkar dubbelt så mycket som du tror, säger Hans Granlund. De som vi skickar ut på övningen har alla förutsättningar att klara det. Vi vet att de gör det. Nu gäller det att de själva ska förstå det. Därför får de chansen att på ett säkert sätt visa sig själva att de kan mer än de tror.

- Det här är viktigt, inte bara för tjänsten utan för det liv som väntar dem. Därute är det inte förlåtande. Det finns alltför många i generation y som säger att ”det här är inte min grej” när det tar emot och drar till Australien på ett år istället.

- Men så funkar inte livet. Jag höll själv på att mista min son förra året. Men inte kunde jag ge upp ur när han kämpade vidare. Så är det bara. Det här är en övning som handlar om vilja, disciplin och kamratskap. Det är ingen Robinsontävling. Robinsontemat är det motsatta till vad vi lär ut. Här ska man hjälpa varandra så att hela gruppen klarar sig. Därför att alla behövs och att man ska känna trygghet i gruppen. Inför Robinsonserien tillfrågades försvaret om man ville vara med. TV tänkte på överlevnadskompetensen och allt det där. Men det blev nobben. Vi vill inte synas i detta sammanhang.

Kustjägare eller svamplockare?
Den bit in på Bergas övningsmarker har bataljonsledningen lyckats hitta en liten plätt som är fri från älgjakten som drivit bort bataljonen från hemmaplan på Värmdö. På gärdet möter en märklig syn som samtidigt är lite skrämmande. Över hundra personer i skyddsmask. Inte ett ljud hörs annat än det svaga slamret från infanterispadarna som långsamt gräver sig ner i höstmyllan. Det ska bli ståvärn och scenariet är att förbandet på ett internationellt uppdrag kommit till ett område där det kan bli en artilleri- och gasattack. I kronans regnkläder ser man inte särskilt cool ut och det är ju inte meningen. Det kunde, bortsett från gasmaskerna, ha varit ett gäng pensionärer på regnig svamputflykt.

Det verkar ju inte så jobbigt att en solig höstförmiddag gräva en grop i lös jord. Men om man inte har sovit på tre dygn och gör detta i tunga regnkläder och andras genom ett skyddsmaskfilter så blir det en annan sak. Skyddsmasken skiljer sig dock från föregångaren. Man kan ha den på sig en längre tid och till och med dricka med den på. Det är viktigt att dricka för att orka med och erfarenheten säger att soldaterna dricker för lite. Den ansträngning som görs under ett dygn motsvarar ändå ett maratonlopp och nu är man inne på tredje dygnet.

Grävningen är en träning av viljan. Just när man är klar med en sak och tror att det ska bli lite lugnt ett tag så kommer nästa smäll. Det ingår i övningen att inte känna till hela planen. Man vet när det är slut, det är allt. Ingen ska ju i alla fall kunna missa ceremonien när de gröna baskrarna delas ut. Så många inser nog att det liksom är ofrånkomligt att man ska fylla igen groparna efteråt. Det räckte inte bara med att gräva.

Tremilamarsch känns som en befrielse
Detta var uppladdningen inför det avslutande provet, en tremilamarsch med full packning. En amfibiesoldat bär sitt hus på ryggen. Där finns stridsutrustning, sovsäck, tält och liggunderlag i ett paket. Förr skulle man bära tungt och gå långt, det ansågs vara ett bra sätt att få fram soldater med det rätta virket. Istället stjäl man nu sömn från soldaterna och effekten är densamma. Packningen är ändå inte vad man kallar lätt. Ryggsäcken väger mellan 30 och 40 kg. Nitlotten är förstås att bära radion som väger cirka 10 kg.

För kapten Kristina Swaan, expert på undervattensstrid, är nog drygt 40 kg ganska mycket. Hon väger inte mer än 60 själv och är cirka dubbelt så gammal som de plutonbefälselever som gör provet. Varför utsätter man sig för detta?

- Vi ska ju alla gör det här och jag tycker att det är viktigt att jag vet vad det är vi kräver av soldaterna, säger hon och slänger upp ryggsäcken som är på plats efter några improviserade danssteg i leran.

Nu kan marschen börja och alla tycker att det känns som en befrielse att få knalla ut tre mil på Bergas grusvägar. Nu vet man äntligen vad det handlar om. Det är det här som ska göras och inga överraskningar och nu tänker ingen ge upp när det är så nära. Regementschefen och sjuksköterskorna granskar gångstilen när grupperna ger sig iväg på eftermiddagen. En arbetsdag senare, vid midnatt, ska de vara framme. Vi hänger med bil under den första milen. Månen börjar komma upp och mörkret tar över. Då och då kommer en grupp gående med guppande lysstavar.

I en av grupperna går en värnpliktig flicka. Hon ser ut att le.

Men hon visste inte vad vi visste - att det fanns en chans till att testa viljan. Nattens hemfärd i varma stridsbåtar slutar inte i hemmahamnen. När båtarna stannar i mörkret och sömnen gnuggas ur trötta ögon väntar en annan inte lika välkommen syn. Bataljonens övningsområde på Värmdö. Det återstår åtta kilometers marsch innan det är klart.

Det är då det är en fördel med stora hörntänder. För det är på dom man ska gå sista biten.

Från FOA-tidningen nr 5-2000 - www.foi.se/framsyn