Försvarets smidighet prövas - nu muckar doktorerna

Av Jan-Ivar Askelin

Det har länge stått klart att det finns ett visst glapp mellan försvarsbeställningarnas miljardbelopp och beställarnas kompetens. För att i viss mån råda bot på detta startades 1992 ÖBs sk doktorandprogram. Nu skulle man skapa en person som både var officer och forskare och som var en brygga mellan beställaren och försvarsindustrin och som inifrån kritiskt kunde granska det militära systemet.

Nu har åren gått och doktorerna börjar att mucka. Försvarsmakten har haft tid på sig att ta emot militärforskarna, men man vet inte riktigt vet vad man ska göra med dessa nya och främmande personer i leden.

Doktorandprogrammet är inne på tredje överbefälhavaren. Från generalsnivån och försvarsdepartementet är det bara grönt ljus.

Militärforskaren är en ny företeelse i försvaret och som alla andra pionjärer har de ett motstånd att övervinna. Problemet är att det inte finns några föregångare i försvaret och därmed inga på högsta chefsnivån som har egna erfarenhet att utgår från. Försvarets läkare däremot har inga problem att bli accepterade. Det finns en generalläkare i högkvarteret som ger läkarkåren en sorts legitimitet. På samma sätt borde det finnas en generalforskare, säger Michael Tulldahl, mariningenjör och expert på laser för undervattenstillämpningar.

I försvaret får man betalt efter grad och då kan det gå till så här: En ung kapten lämnar sitt regemente för akademiska studier. Han morsar på den lilla åttaåringen som leker vid kasernvakten. Tio år senare kommer han tillbaka. Den lilla knatten är värnpliktig sitter i vakten och hälsar på kaptenen som först läst till civilingenjör och sedan doktorerat. Men han är fortfarande kapten med en lön som ligger på cirka 20000 kr. Streckkoden sitter på axelklaffarna och det är den som lönekontoret skannar av. Det är så systemet fungerar och det är i detta system som forskarofficerarna ska infogas och ÖB har ju satsat tid och pengar på att de ska vara en resurs för försvaret. Självklart är ju en tekn dr i sin bästa ålder med kaptenslön ett värdigt mål för näringslivets headhunters.

Specialisten har slagit ut generalisten
Jämfört med andra västländers försvarsmakter har den svenska varit dålig på att uppskatta officerare med forskarutbildning. I USA är det omöjligt att göra en högre militär karriär utan att ha en gedigen akademisk utbildning i bagaget. För britterna är det samma sak och i Israel går man ett steg längre - där sätter man stjärnor på redan färdiga akademiker. I Tyskland finns luftvärnsförband med det avancerade robotsystemet Patriot. Hit kommer ingen i ansvarig ställning om de inte är civilingenjörer eller motsvarande.

- En förklaring till denna skillnad kan vara att man i andra länder fortfarande har kvar underofficerarna, säger arméingenjör Arne Worm. Där står underofficeren för fackkunskapen och är den som har hand om truppen. I Sverige ska alla sköta allting. Officerarna i karriären gör det som underofficerare gör i andra länder. Och samtidigt går vi mot en utpräglad specialisering. En fartygschef på en jagare var en generalist. Han var bra på taktik och behärskade så mycket av tekniken att han visste vad den kunde användas till. Flottan hade en uppsjö av officerare som kunde bli fartygschefer. Men hur många kommer i framtiden att kunna vara chef på en Visbykorvett? Eller bataljonschef i framtidens högpresterande, högteknologiska insatsstyrkor? Det blir inte många. Dock finns det ljuspunkter. Högkvarteret och FHS utreder nu hur forskarutbildade officerare ska kunna ta sig genom det militära utbildningssystemet. Det ska baseras på individanpassade studieplaner. Dessutom har FHS startat ett fackprogram för officerare som vill förkovra sig inom ett område. Flera av ÖB-doktoranderna har tjänstgjort som sakkunniga, lärare och delkursansvariga.

Diffusa anställningsförhållanden
De fyra forskare som FOA-tidningen träffade timmarna innan de själva skulle träffa försvarsministern och presentera sin verksamhet sitter alla på FOA i Linköping där de är forskande militärer. I ÖBs doktorandprogram ingår tolv personer, elva officerare och en civilanställd, Erna Danielsson. Två är redan klara doktorer, Johan Jenvald som arbetar med modellering och simulering på högkvarteret och Per Arne Persson som sitter på arméns taktiska kommando i den nya huvudstaben, Opil. Programmet drivs av Försvarsmakten och ligger som ett uppdrag på Försvarshögskolan. Doktoranderna utbildas på universitet och vanliga högskolor och flera är placerade på FOA - och anställda vid FHS. För att krångla till det ytterligare, om det är möjligt, så har doktoranderna tämligen diffusa anställningsförhållanden.

Placeringen vid FOA är ingen nödlösning. Kunskap är delvis en färskvara och det är viktigt att hänga med i sitt område och då är FOA ett bra ställe att vara på . Det är viktigt att ägna sig åt forsknings- och teknikprocessen och att bevaka enskilda teknikprojekt inom sitt kompetensområde, säger Stefan Sjökvist, mariningenjör som forskar inom signaturanpassningsteknik. Doktorandprogrammet ska ses mot bakgrund av resonemanget om strategiska kompetenser. Sverige kan inte hänga med på alla områden, men det finns viktiga områden som man måste vara bra på och vara en kompetent beställare om inte annat. Det gör att doktoranderna i allt väsentligt kan jämföras med industridoktorander, en mycket attraktiv position för blivande forsknings- och utvecklingschefer i näringslivet.

Arne Worm ser sin uppgift som att vara en vaktpost som har koll på omvärlden, en budbärare mellan forskare och beställare och en informatör som gör att även icke-tekniker ska kunna förstå.

- Min forskning grundas på den enskilde soldatens eller chefens behov. Det är dem jag jobbar för, och det är ändå där som jag har min egen bakgrund och erfarenhet.

Från FOA-tidningen nr 5-2000 - www.foi.se/framsyn