Läs mer

Efter den arabiska våren: Hur ser framtiden ut för Mellanöstern och Nordafrika?

2015-05-05

I en ny studie analyserar forskare från FOI det säkerhetspolitiska läget i Mellanöstern och Nordafrika och de utmaningar som regionen står inför de närmsta 5–10 åren. De konstaterar att regionen sannolikt går mot en ökad instabilitet; en utveckling som kommer att få allt tydligare konsekvenser även för Europa.

Mellanöstern och Nordafrika (MENA-regionen) genomgår just nu en omstöpande förändring. Processen inleddes för fyra år sedan med den så kallade arabiska våren. Då var den allmänna stämningen euforisk och många hoppades på en demokratiseringsvåg. Men utvecklingen sedan dess pekat i andra riktningar. Mikael Eriksson och Samuel Bergenwall, båda forskare vid FOI, har skrivit rapporten ”Mellanöstern och Nordafrika i ett 5–10-årsperspektiv”.

 

– Det är svårt att säga hur saker kommer att utveckla sig. Men den generella tendensen vi ser i regionen är tilltagande säkerhetsutmaningar, med väpnade konflikter och återgångar till auktoritärt styre, säger Mikael Eriksson, doktor i statsvetenskap. Situationen i MENA får sannolikt allt tydligare konsekvenser även för Europa. En del av dem har vi redan anat: en återvändande-problematik med ”utländska krigare” som tar med sig spänningarna från konfliktområdena till Europa. Situationen i Syrien innebär även en rad låsningar i det internationella systemet, inte minst i FN.

 

De senaste åren har det folkliga upproret i Syrien utvecklats till ett inbördeskrig där en mängd aktörer, både statliga och icke-statliga, har blandat sig i och försvårat en politisk lösning. Situationen har särskilt kommit att stärka extremiströrelsen IS (Islamiska staten) i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika. På grund av IS framväxt har man i flera länder tvingats att fokusera alltmer på kontraterrorism och maktfördelning än på demokratiprocesser.

 

Utmaningarna i MENA-regionen handlar i första hand om att skapa långsiktiga strukturella lösningar: fungerande institutioner, sociala kontrakt mellan medborgare och stat och fördelningen av resurser bland olika folkgrupper. Men det slutar inte där: på ännu längre sikt väntar större utmaningar som klimatförändringar och vattenbrist. Dessa utmaningar kan i sin tur komma att skapa nya spänningar.

 

Det låter övervägande dystert, men det finns ljusglimtar. Flertalet länder i MENA har genomfört konstitutionella förändringar som inneburit tydligare politiskt representation. Flera röster för kvinnors rättigheter har gjorts hörda. I Tunisien, där revolten började, har man lyckats genomföra konstitutionella förändringar och ökat dialogen mellan ledare och medborgare. Det är ett exempel som många vill följa. Mikael Eriksson vågar tala om en försiktig optimism:

 

– Från en del håll har det kommit spekulationer om att MENA kommer att landa i en situation som liknar den som var före revolterna. Men så blir det inte. Även om vi ser en återgång till auktoritärt styre i vissa länder, så har det fötts så många processer och tillkommit så många nya aktörer att det inte går att komma tillbaka till utgångspunkten. Den s.k. ”rädslans mur” som revs i och med den arabiska våren finns inte kvar längre; folk vågar utmana och protestera på ett annat sätt nu.