Nordiska försvarsmaterielsamarbeten med förhinder
De nordiska länderna ser ut att ha goda förutsättningar att samarbeta inom utveckling och inköp av försvarsmateriel. Men skilda materielförsörjningsstrategier likväl som olika organisatoriska och industriella förutsättningar kan försvåra samarbetet, enligt en FOI-studie.
Archer-pjäser står grupperade på en höjd på Bodens skjutfält. Sverige och Norge hade tidigare ett samarbete kring artilleripjäsen Archer. Samarbetet avbröts 2013. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten.
Sverige, Norge, Danmark och Finland delar i stort säkerhetspolitisk situation och klimat. Länderna övar också tillsammans och det finns en politisk vilja till materielsamarbete, inte minst nu i tider av dyr upprustning. Låter lovande. Men FOI-rapporten Effektiv materielförsörjning – nordiska länders strategi, organisation och försvarsindustri visar på flera faktorer som kan begränsa samarbetsmöjligheterna.
En faktor är synen på kostnadseffektivitet.
- För Danmark betyder kostnadseffektivt ofta att köpa beprövad, Nato-tillverkad materiel.
- För Finland handlar det ofta om att köpa beprövat och ibland begagnat, på senare tid haubitsar från Sydkorea och stridsvagnar från Holland, inte minst för att den finska försvarsindustrin är inriktad på att underhålla och anpassa.
- Sverige väljer oftare att utveckla och tillverka i sin stora, inhemska försvarsindustri.
- Norge har en mindre försvarsindustri med egen utveckling, men köper också en stor del Nato-tillverkat materiel.
– Samtliga nordiska länder har uttalat en strävan att köpa från hyllan eller begagnat. Men denna strategi kan begränsa samarbetsmöjligheterna kring utveckling av nytt materiel, säger Per Olsson, försvarsekonom vid FOI som skrivit rapporten tillsammans med Peter Nordlund.
Länderna efterfrågar ofta olika militära förmågor
En annan återhållande faktor är att länderna ofta efterfrågar olika militära förmågor, något som aktualiserades när det svenska-norska samarbetet kring artilleripjäsen Archer avbröts 2013.
– I de fall där viljan till samarbete finns krävs det att de inblandade på ett tidigt stadium reder ut om kraven på förmåga är tillräckligt lika för att samarbete ska vara möjligt. Annars finns risken för att projekten fördyras eller spricker längre fram, säger Per Olsson.
Det finns även rent organisatoriska bromsar, konstaterar författarna.
– Tidigare stack Sverige ut med sin tvåmyndighetslösning, där FMV ansvarar för inköp till Försvarsmakten. Nu har Norge och Danmark tagit efter, men deras försvarsdepartement har en mycket starkare ställning. Finland är det land skiljer sig mest åt, där sköts inköpen av Försvarsmakten, säger Per Olsson.
Författarna noterar att Sverige, trots ökad utländsk konkurrens, fortsätter, att köpa från den egna försvarsindustrin.
– Sverige har pekat ut ett antal säkerhetsintressen som kräver svensk tillverkning, i första hand om att bygga en omfattande stridsflygs- och undervattensförmåga, främst genom JAS och ubåten A26, säger Per Olsson.
Rapporten som nu lämnats till Försvarsdepartementet, är den tredje och sista rapporten som gjorts i ett samarbete mellan FOI och norska Forsvarets forskningsinstitutt.