Ökad spänning i östra Medelhavet
Den politiska spänningen stiger i östra Medelhavet. Turkiets expansiva utrikespolitik tillsammans med gamla gränstvister och stora naturgasfyndigheter i Medelhavet har blivit en explosiv cocktail, enligt FOI-memot Hela havet stormar: Gränstvister, nationalism och energipolitik i östra Medelhavet.

Det turkiska prospekteringsfartyget Yavuz eskorterat av fregatten TCG Gemlik från den turkiska flottan. Bilden är tagen den 6 augusti 2019 utanför Cypern. Foto: Murad Sezer/Reuters.
Konflikter mellan Turkiet och Grekland har pågått sedan uppdelningen av det Osmanska riket efter första världskriget. Senast under 1990-talet var länderna nära väpnade strider. Här finns flera historiska motsättningar, men en viktig faktor är den grekiska ö-värld som ligger nära det turkiska fastlandet. Den har gjort att Turkiet dragit en nitlott i det geopolitiska regelverk som FN och andra internationella organisationer dragit upp (se faktaruta) där små grekiska öar ”låser in” det turkiska fastlandet.
Flera faktorer spär nu på motsättningarna.
– Turkiet har under 2000-talet tagit en mer framåtlutad roll, med en växande ekonomi och ökad militär kraft. Det styrande partiet AKP och dess ledare Recip Tayyip Erdogan har dessutom kastat loss landet från landets traditionellt västliga förankring och vänt sig mer mot Mellanöstern. Ett mål är att bli en viktig part vid förhandlingsborden när regionens framtid avhandlas, säger rapportförfattaren Aron Lund.
Stora gasfyndigheter
Stora fynd av naturgas höjer temperaturen.
– Gasen har gjort att länder som Israel och Egypten säkrat sina behov. Den är också viktig för EU, som vill minska sitt Rysslandsberoende. Men Turkiet och Grekland ställer havsrättsliga krav som överlappar varandra. Cypern, som står Grekland nära, har dessutom erbjudit prospektering till företag på vatten som Turkiet anser vara turkiska eller tillhör det turkisk-cypriotiska styret på norra delen av Cypern, säger Aron Lund.
I Mellanöstern har Turkiet lierat sig med Qatar och fått länder som Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Egypten mot sig. I väst skapar havskonflikterna besvär för både EU, med Grekland och Cypern som medlemmar, och Nato, där Grekland och Turkiet är medlemmar.
– Eftersom EU och Nato är organisationer som ofta kräver enhälliga beslut kan konflikterna bromsa arbetet. Ett exempel är när Cypern obstruerade EU:s sanktioner mot Belarus för att kräva EU-stöd i konflikten med Turkiet, säger Aron Lund.
Erdoganfaktorn
I väst ges ofta president Erdogan skulden för konflikterna. Aron Lund menar att inte alla av dagens turkiska krav är nya.
– I många sakfrågor, inklusive havsrätten och Cypern, driver Erdogan en gammal turkisk linje. Men han drar också upp vilande konflikter, som den frysta Cypernkonflikten och han anklagar EU för att vara antimuslimskt. Han har också gett sig in i nya frågor i Mellanöstern.
Kan vi då förvänta oss att konflikten kyls ner eller eskalerar? Svårt att säga, enligt Aron Lund.
– Det idealiska vore förstås om parterna kan komma till någon slags uppgörelse. Men det är många saker att komma överens om – havsrättsfrågor, Cyperns status och konflikterna i Mellanöstern. För att börja komma framåt krävs troligen att Turkiet sänker tonläget. I bakgrunden finns också hela tiden hotet om en militär sammanstötning som kan leda till en eskalering där ingen har politiskt råd att backa. Det hände på 1980- och 1990-talet. Då grep USA in, men nu har USA varit frånvarande.