Rysk militär trogen Putin
Den ryska militären är i dag trogen den politiska ledningen. Men den kan snabbt bli en självständig spelare i rysk utrikespolitik. Det skriver FOI i en rapport som gör en översikt av den vetenskapliga forskningen om militärens roll i Ryssland utrikespolitik.
Den ryska militären har genom historien förhållit sig på olika sätt mot den politiska makten. FOI:s studie The role of the military in Putin´s foreign policy: An overview of current research berättar om tre förhållningssätt (se även faktaruta):
- Den lojale tjänaren åt den politiska ledningen.
- Den självsvåldiga utövaren av utrikespolitik.
- Bromsklossen, som inte vill eller kan bidra till att forma internationella relationer.
Under Boris Jeltsin formade militären utrikespolitiken i det forna Sovjetområdet, trots en försvagad militär förmåga. Militärens svaga förmåga fortsatte även under de tidiga Putin-åren, 2000–2008. Men efter kriget i Georgien 2008 hände något.
– Ryssland vann visserligen kriget. Men det var inte på skicklighet, utan på tyngd. Det ledde till en omfattande reformering av krigsmakten, där Sovjettidens massmobiliseringssystem avskaffades, berättar studiens författare Fredrik Westerlund.
En massiv satsning på beväpning och övning stärkte inte bara den ryska militären. Det stärkte också Vladimir Putins ställning hos militären.
– Eftersom han, till skillnad från Jeltsin, tagit personligt ansvar för de väpnade styrkornas utveckling. Utöver att anslå pengar till vapen, övningar och löner uppträdde Putin i uniform, dök upp övningar och gav nytt liv åt militärparaderna på Röda torget. Han gav dessutom militären friare tyglar i Tjetjenien, säger Fredrik Westerlund.
I många roller
Putins belöning blev lojala väpnade styrkor som utför uppdrag i stora delar av världen för ryska statens räkning – som fredsbevarande styrkor i Nagorno-Karabach, som stridande styrkor i Syrien och Ukraina eller som coronabekämpare i Italien. En slutsats av detta är att den ryska utrikespolitiken är mer förutsägbar.
– Eftersom vi i dag kan utgå från att det är politiken som ligger bakom den ryska militärens agerande. När den uppträder hotfullt är det en politiskt styrd verksamhet.
Men enligt Fredrik Westerlund är detta inte ett tillstånd som kan garanteras för evigt.
– Ju starkare militären blir, desto större risk att den tjänar egna syften i stället för regimens. Vi har vid tidigare stora omvälvningar i Ryssland sett att militärens vilja att underordna sig den politiska ledningen sviktat.
För även om Putins synes ha ett starkt grepp om Ryssland finns politiska hot, exempelvis från den nu fängslade Navalnyjs oppositionsrörelse. Men även Putin själv kan rent mänskligt försvagas.
– Av ålder eller sjukdom. Putin har exempelvis visat sig mycket orolig för corona och vidtagit drastiska steg för att inte bli smittad. Alla som ska träffa honom måste vara i karantän i 14 dagar, trots att han påstår sig vara vaccinerad två gånger, säger Fredrik Westerlund.
Obehaglig överraskning
En rysk militärmakt som börjar forma sin egen utrikespolitik kan bli en obehaglig överraskning för västvärlden, enligt rapporten.
– Den forskning som finns kring värderingar inom den ryska militära eliten pekar på en större benägenhet att använda våld i utrikespolitiken, och en mer negativ syn på EU och USA än vad ryska civila makthavare har, säger han.
Rapporten är skriven på uppdrag av Försvarsdepartementet.