Så fungerar Nato

Mot bakgrund av det kalla kriget slöts 1949 Nordatlantiska fördraget, North Atlantic Treaty. Fördraget var en säkerhetspolitisk allians som innebar att USA, Kanada och tio europeiska stater lovade att hjälpa varandra om de anfölls. Det skrevs under av Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA.

Åren 1948-1949 ökade de politiska spänningarna mellan Sovjetunionen och staterna i västra Europa. 1950 anfölls Sydkorea av Nordkorea med stöd av Sovjetunionen och Kina. Många fruktade att Sovjetunionen också skulle gå till anfall i Europa. För att ge militär trovärdighet åt Nordatlantiska fördraget skapades en organisation, North Atlantic Treaty Organization – Nato.

Med bildandet av Nato byggdes en struktur upp med generalsekreterare, sekretariat, kommittéer och en militär ledningsorganisation. Dessutom började en struktur med stridskrafter i beredskap att byggas upp, vilket efterhand bland annat innebar att amerikanska förband stationerades i Europa i stor skala.

Organisationens förste generalsekreterare, brittiske Lord Ismay, sa att Natos uppgift var att ”keep the Russians out, the Americans in, and the Germans down”. De principerna bestod under hela kalla kriget, med tydlig emfas på att avskräcka Sovjetunionen från ett angrepp, en uppgift som först löstes med kärnvapen men från slutet av 1960-talet med större tonvikt på förmåga till konventionellt försvar.

Efter kalla krigets slut diskuterades en nedläggning av Nato. Men alliansen blev kvar och stabiliserade östra Europa genom att ta upp östeuropeiska länder som medlemmar. Nato kom sedan att involvera sig i insatser längre bort, som Afghanistan.

Efter Rysslands annektering av Krim 2014 har Nato allt mer återgått till sin ursprungsuppgift i närområdet, det vill säga kollektivt försvar av medlemsstaternas territorium och suveränitet. I och med Rysslands invasion av Ukraina 2022 har detta blivit den helt dominerande uppgiften, med utvecklade gemensamma förberedelser och ökade satsningar på försvar i flertalet länder, även om Nato fortfarande har kvar konfliktförebyggande och krishantering samt säkerhetssamarbete som de andra uppgifterna.

Efter de ursprungliga tolv medlemsländerna anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen 1952. Därefter Västtyskland 1955, och Spanien 1982 sedan landet blivit en demokrati.

Efter Sovjetunionens kollaps ville många före detta östländer komma in i Nato för att få trygghet och beskydd. Nato var till en början avvisande, men det blev i längden omöjligt att säga nej till deras behov och rätt till detta. 1999 gick Polen, Tjeckien och Ungern med i Nato. Under 2000-talet har ytterligare ett antal länder på Balkan och i östra Europa gått med, bland annat de baltiska staterna. I och med att Finland och Sverige anslutit till alliansen har Nato 32 medlemsländer.

Natos högsta beslutande församling är Nordatlantiska rådet, NAC. Ordförande i NAC är normalt generalsekreteraren, sedan 2014 norrmannen Jens Stoltenberg. Generalsekreteraren leder en internationell civil stab med underavdelningar för bland annat politiska frågor, försvarsplanering och operationer.

Det finns också en Nuclear Planning Group, NPG, som är jämställt med NAC för att diskutera gemensamma kärnvapenfrågor. Därutöver finns en mängd kommittéer och andra organ inom Nato som arbetar med försvarsplanering, kommunikation, logistik, luftförsvar, teknologi, meteorologi med mera.

Alla medlemsländer har permanenta delegationer vid Natohögkvarteret i Bryssel. Normalt representeras medlemsländerna i NAC av sina Natoambassadörer. I andra sammanhang kan länderna representeras i NAC av försvars- och utrikesministrar eller regerings- och statschefer.

Under NAC och NPG finns en militär struktur som leds av en militärkommitté, MC, i toppen på en internationell militär stab, i vilken länderna har nationella företrädare, som vid vissa tillfällen även utgörs av deras försvarschefer. Under denna finns sedan en utbyggd ledningsstruktur från militärstrategisk ned till övre taktisk nivå. Däremot har Nato i stort sett inga egna militära förband, utan dessa avdelas från medlemsstaterna för beredskap eller insatser efter begäran från Nato.

Nato är en mellanstatlig organisation och har inga överstatliga inslag, till skillnad från EU. Beslut fattas med enhällighet vilket kräver många möten och diskussioner.

År 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred, PfP. Partnerskapet syftade till att bygga förtroende mellan Nato och andra stater i Europa och före detta Sovjetunionen, och skulle också förbättra partnerländers möjlighet att samverka med Nato, bland annat inom fredsoperationer. Genom partnerskapet har Sverige deltagit i PARP, PfP Planning and Review Process, som är en försvarsplaneringsprocess för partnerländer där man utvecklar samverkansförmågan.

Sedan 1990-talet har den svenska Försvarsmakten ökat förmågan till samverkan med Nato genom att anamma Natostandarder, exempelvis engelska som ledningsspråk. Genom deltagande i Natoinsatser i Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Libyen och Irak har också den svenska Försvarsmakten anpassats till Nato.

Sedan 2013 har Sverige deltagit i Natoövningar som rör kollektivt försvar och artikel 5-scenarier, det vill säga scenarier med väpnat angrepp mot någon av medlemsstaterna.

År 2014 blev Sverige och Finland Enhanced Opportunities Partners till Nato, vilket bland annat innebar en fördjupad säkerhetspolitisk dialog om Östersjöområdet och tillgång till mer information. 2016 tecknade Sverige avtal om värdlandsstöd med Nato. Värdlandsavtalet gjorde det lättare för Sverige att kunna ta emot stöd från Nato vid kris eller krig, och reglerar vad som händer om en utländsk trupp under Natobefäl befinner sig på svenskt territorium. Det har gjort det enklare för Sverige att vara värdland för gemensamma internationella övningar.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina år 2022 förändrade i grunden förutsättningarna för säkerheten i Europa. Då ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato. Finland blev Natomedlem den 4 april 2023 och Sverige blev Natomedlem den 7 mars 2024.

Till "Sveriges och Natos historia" på regeringen.se Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget innebär ömsesidiga försvarsgarantier. Artikeln fastställer att en väpnad attack mot ett Natoland ses som en attack mot alla medlemsstater. Varje medlemsstat ska därför ge det stöd som anses nödvändigt av var och en till den attackerade medlemmen.

Artikeln i fördraget skrevs medvetet så att varje medlemsland själv beslutar om vad det ska bidra med om en annan alliansmedlem angrips. Men tyngden och trovärdigheten i Natos säkerhetsgaranti vilar inte på texten i fördraget, utan på den planering för olika kris- och krigsfall som görs inom Natos ledningsorganisation, och ytterst på medlemsländernas inklusive USA:s aktiva engagemang i det kollektiva försvaret. Folkrättsligt innebär artikel 5 inte starkare ömsesidiga försvarsförpliktelser än de som Sverige har ingått som en del av Lissabonfördraget inom EU.

Till "Detta är Nato" på regeringen.se Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Formellt kräver fördraget att det är en europeisk stat som har förutsättningar att främja principerna i fördraget och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området samt att inbjudan och godkännande sker i enhällighet inom alliansen. Utöver att kunna bidra till eget och kollektivt försvar, ställer ansökningsprocessen i praktiken krav på demokrati, inklusive civil kontroll av militären, och rättstatlighet i de länder som vill bli medlemmar.

Sverige förväntas bidra med personal till Natos politiska och militära strukturer, ungefär ett par hundra befattningar. Utöver det ska Sverige bidra till Natos gemensamma budget med omkring 600 miljoner kronor per år.

Därutöver kom Natoländerna 2014 överens om gemensamma målsättningar för försvarssatsningar till 2024 där medlemmarna förväntas lägga två procent av BNP på försvaret och 20 procent av detta på försvarsmateriel. Sverige har som ambition att försvarssatsningarna ska uppgå till två procent av BNP 2024, enligt Natos sätt att beräkna militära utgifter. 18 medlemsländer förväntas nå 2 procent av BNP 2024.

1. Ansökarlandet meddelar att de vill gå med i Nato.
2. Nato bjuder in till medlemskapsförhandlingar.
3. Medlemskapsförhandlingar genomförs. Vid behov upprättas en Membership Action Plan för att åtgärda brister före tillträdet.
4. Ansökarlandet ger en avsiktsförklaring som anger att man är redo att möta förpliktelserna med ett medlemskap.
5. Natoländerna godkänner och ratificerar anslutningsprotokollet i sina nationella parlament, vilket vid tidigare utvidgningar tagit nio till fjorton månader.
6. Ansökarlandet ratificerar anslutningen till fördraget.

Till "Sveriges väg in i Nato" på regeringen.se Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

En Natomedlem har nationell beslutanderätt över vilka utländska baser och styrkor som ska finnas på det egna territoriet. Medlemskapet i Nato innebär att Sverige blir delaktig och får insyn i Natos kärnvapenavskräckning och deltar i utformningen av Natos kärnvapenpolicy i Nuclear Planning Group. Det inkluderar konsultationer även avseende rustningskontroll och ickespridning. Alla Natomedlemmar utom Frankrike deltar idag i gruppens arbete.

Endast tre Natomedlemmar har idag kärnvapen och inga av dessa har baserats på nya medlemmars territorier sedan kalla krigets slut. Norge och Danmark har valt att begränsa sitt engagemang såtillvida att varken basering av kärnvapen eller permanent basering av konventionella styrkor tillåts på ländernas territorium i normal fredstid. Undantaget är Pituffik Space Base på Grönland. Sverige har möjlighet att välja att fatta ett liknande beslut.

Lyssna på avsnitt 49, "Vad innebär ett Nato-medlemskap för Sveriges förhållande till kärnvapen?", av FOI:s podcast Rapporterat Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget fastställer att en väpnad attack mot ett Natoland ska ses som en attack mot alla medlemsstater. Varje medlemsstat ska därför ge det stöd som anses nödvändigt till den attackerade medlemmen. Artikeln i fördraget skrevs medvetet så att varje medlemsland själv beslutar om vad det ska bidra med om en annan alliansmedlem angrips. Men tyngden och trovärdigheten i Natos säkerhetsgaranti vilar inte på texten i fördraget, utan på den planering för olika kris- och krigsfall som görs inom Natos ledningsorganisation, och ytterst på medlemsländernas inklusive USA:s engagemang.

Enligt artikel 5 ska varje Natomedlem individuellt och tillsammans med övriga allierade ge det stöd som den anser nödvändigt för att återställa säkerheten. Det är alltså upp till Sverige att bestämma vilket stöd som ges. Samtidigt anger Natos regionala operativa planering vad olika länder förväntas bidra med till det kollektiva försvaret. Detta innebär att de allierade kan förbereda de styrkor och det stöd i övrigt som efterfrågas samt öva på att ge och ta emot stöd. Den regionala operativa planeringen skapar tydliga förväntningar på vad Sverige ska kunna bidra med.

Som allierad kommer Sverige att vara en del av Natos kollektiva försvar. Det innebär att svenska förband ska kunna delta i försvaret av andra alliansmedlemmar. Försvarsberedningen konstaterade i sin rapport från i juni 2023 att detta också gäller förband med värnpliktiga, och frågan är nu under utredning i Regeringskansliet.

Varje medlem kan enligt Nordatlantiska fördraget avsluta sitt medlemskap ett år efter att varsel om uppsägning givits till USA:s regering. Fram tills idag har dock inget land inlett en sådan process. Fördraget ställer flera krav på medlemsstaterna, men vad gäller samarbetet i praktiken anges endast att varje land ska vara representerat i det Nordatlantiska rådet, NAC. Det innebär att det är möjligt att avstå från andra delar av det gemensamma arbetet utan att lämna alliansen. Ett exempel är att Frankrike valde att lämna och stå utanför Natos militära ledningsstruktur mellan 1966 och 2009.

I motsats till frivilligt utträde ur Nato finns inte möjligheten till uteslutning av medlemmar beskriven i fördraget och det finns inga överenskomma former för hur det kan ske. Hittills har det inte heller skett eller prövats gentemot någon medlem. Däremot har det diskuterats i och mellan länderna hur man ska förhålla sig till om en medlem tydligt bryter mot sina åtaganden eller fördragets principer. Det har också orsakat flera konflikter i organisationens historia.

Att utesluta ett land mot dess vilja skulle vara svårt i en organisation som fattar beslut med enhällighet. Den främsta möjligheten ligger således i att enskilda eller grupper av medlemmar på egen hand sätter det fördragsbrytande landet under politisk eller annan press, för att åstadkomma en förändring och ytterst ett eventuellt självvalt utträde. Folkrättsligt kan också möjligheten finnas att säga upp fördraget gentemot en medlem eller mellan alla medlemmar, för att sedan återskapa det. Det vore dock en politisk åtgärd med stora konsekvenser som hittills inte bedömts som önskvärd.