4 oktober

Det behövs bättre metoder för att jämföra militära utgifter

I en studie undersöker FOI hur metoden för jämförelser av internationella militära utgifter kan vidareutvecklas. Tidigare studier har visat att valet av metod för att konvertera olika valutor har stor betydelse för slutresultatet. Rapporten har tagits fram på uppdrag av Försvarsdepartementet.

En griffeltavla som det står "Price" och "Value" på.

Syftet med den här rapporten är att visa på de problem som finns med att använda växelkurser för att jämföra militära utgifter. Bild från Shutterstock.

FOI tar regelbundet fram ”Defence Economic Outlook” som jämför militära utgifter mellan länder. Det speciella med den här studien är att den är en metodologisk genomgång berättar analytikern Maria Ädel som är en av författarna bakom rapporten.

– Syftet med den här rapporten är att visa på de problem som finns med att använda växelkurser för att jämföra militära utgifter. Vi vill förbättra de metoder som används för att faktiskt kunna visa hur mycket ett land får ut av respektive penningpåse, säger hon.

Traditionellt brukar de militära utgifterna jämföras genom att konvertera växelkurser och använda köpkraftspariteter för BNP, vilket är ett ekonomiskt mått som tas fram av Världsbanken för att kunna jämföra prisnivån på varor och tjänster mellan olika länder.

– Ett problem med att använda växelkurser är dels att de fluktuerar över tid, dels säger det inte något om hur mycket pengarna är värda i respektive land, säger Maria Ädel.

Att man ändå måste använda växelkurser beror på att de faktiska priserna för sådant som försvarsmateriel, löner och infrastruktur ofta är sekretessbelagda.

Rapportens andra bidrag till att belysa metodologiska utmaningar är att författarna har klassificerat om de svenska militära utgifterna så att de blir jämförbara med siffrorna för två Natoländer, Storbritannien och Polen, år 2019.

Författarna gick igenom alla anslagsposter som hörde till det svenska försvaret i den statliga årsredovisningen och fördelade sedan kostnaderna mellan fyra olika kategorier; personal, materiel, infrastruktur och övrigt, där bland annat forskning och utveckling ingår.

– Vi bestämde oss för Natos modell där dessa fyra kategorier ingår för att kunna jämföra utgifterna. De svenska utgifterna är fördelade på ganska många olika anslagsposter som skulle rymmas inom dessa fyra mer övergripande kategorier. Det krävdes ett omfattande matchningsarbete för att få en gemensam nomenklatur (förteckning av termer), säger Maria Ädel.

Slutligen ville författarna försöka konstruera ett försvarsspecifikt köpkraftsparitetmått, ett så kallat PPP-mått. Köpkraftsparitetstal, PPP, är omräkningstal för olika valutor vilka gör det möjligt att jämföra värden för olika länder i enheter med samma köpkraft. De ville helt enkelt undersöka om Världsbankens metod för BNP kan användas för att ta fram köpkraft för försvaret.

– Det är viktigt att ha tillgång till verkliga siffor eller ligga så nära verkligheten som möjligt, till exempel använde vi löner för personal i offentlig sektor och växelkurser som bygger på ett årligt genomsnitt hämtat från Riksbanken för materiel. Slutligen jämförde vi utgifterna mellan länderna per dessa kategorier med respektive PPP-kvot för aktuell kategori, säger Maria Ädel.

På frågan om vad som är rapportens viktigaste bidrag till diskussionen om hur internationella militärutgifter ska jämföras svarar Maria Ädel att det är genomgången av olika metoder.

– Man måste vara medveten om vilka brister som finns när man jämför militära utgifter mellan olika länder. Vi har inte lyckats ta fram ett perfekt försvarsspecifikt köpkraftsparitetmått (PPP-mått), men förhoppningsvis leder den här rapporten till vidare diskussioner, säger hon.

Dela sidan