16 januari

Forskare: Reformera svensk beredskap

Svensk beredskap behöver gå igenom ett systemskifte. Ett nytt myndighetsansvar för analys av extrema risker, en omtolkning av ansvarsprincipen och ett civilt förmågeprogram är några av förslagen i en idérapport.

En soldat framför en brandbil.

Soldat från hemvärnet samverkar med brandkår längs en av begränsningslinjerna under en av skogsbränderna 2018. Foto: Mats Nyström/Försvarsmakten.

Efter många års arbete med totalförsvarsfrågor och krisberedskap har Carl Denward och Vidar Hedtjärn Swaling, båda forskningsledare på FOI:s avdelning Försvarsanalys, skrivit en rapport som tar ett nytt helhetsgrepp om tidigare analyser och idéer.

Forskarna menar att svensk beredskap präglas av tre problem: Ett alltför omfattande allriskperspektiv, strategisk kortsiktighet och att ansvarsprincipen innehåller motsägelser.

Beredskapens allriskperspektiv innebär att varje aktör i beredskapssystemet ska ta höjd för alla risker som kan leda till att verksamheten påverkas. Det kan vara allt från naturkatastrofer och störningar i elförsörjningen till terrorattentat och krig.

– Att alltid och överallt ta ställning till alla risker blir övermäktigt för de flesta aktörer. Att som enskild kommun eller företag sortera i riskerna gör att man kan hamna i en analysfälla. Det är inget en enskild beredskapshandläggare kan reda ut, säger Carl Denward.

Strategisk kortsiktighet hindrar satsningar

Den strategiska kortsiktigheten handlar om att det är svårt för beslutsfattare att motivera stora investeringar för att kunna hantera saker som kanske aldrig kommer inträffa.

– I valet mellan att omhänderta vad som kan uppfattas som en obskyr och osannolik risk eller att bygga ett par nya förskolor väljer en kommunchef antagligen det senare. Kärnverksamheten går först, och en minoritet av alla relevanta aktörer ser beredskap som en kärnverksamhet. Allrisken tillsammans med den här strategiska kortsiktigheten blir ingen bra kombination, säger Carl Denward.

Ansvarsprincipen är en grundprincip i svensk beredskap. Den säger att den aktör som i vanliga fall ansvarar för en verksamhet också ska göra det under en kris eller vid höjd beredskap. Ett exempel är att det fortfarande var kommunerna som hade ansvar för äldreomsorgen under coronapandemin.

Men ansvarsprincipen rymmer motsägelser, enligt rapportförfattarna. Den fungerar betydligt bättre i operativt arbete än när det kommer till förberedande åtgärder.

– Den operativa förmågan vilar ju på förberedelserna, så principen tenderar att lägga krokben för sig själv, säger Vidar Hedtjärn Swaling.

Myndigheter ska analysera risker och hot

Forskarna vill förbättra förutsättningarna för aktörer att ta ansvar och samtidigt minska utrymmet för det som kallas krypande skepsis: Att människor som aldrig är med om att risker förverkligas med tiden blir alltmer skeptiska till att satsa på kostsamma förebyggande åtgärder.

Vidar Hedtjärn Swaling och Carl Denward föreslår en uppdelning av risker i tre olika kategorier. Uppdelningen utgår från bland annat sannolikheten att de inträffar och aktörernas naturliga incitament och drivkraft att hantera dem. Aktörer på lokal och delvis regional nivå får sedan förbereda sig för mer vardagliga händelser, som trafikolyckor och bränder, genom kontinuitetshantering – en metod som syftar till att minska mängden kritiska beroenden av exempelvis el.

Aktörer på nationell nivå, som myndigheter, får istället förbereda sig på ovanligare och mer extrema händelser genom att göra hot- och riskanalyser som lokala aktörer inte har resurser till.

– Det är på nationell nivå de analyserna ska göras, sedan kan myndigheten dela ut ett ansvar till vissa aktörer att skapa ett skydd mot en viss händelse. Då får vi en skiftning av perspektiv i beredskapssystemet, men också en dialog mellan aktörer om hur man ska tänka kring vissa risker, säger Vidar Hedtjärn Swaling.

Vill diskutera ansvarsprincipen

Den största utmaningen är enligt forskarna händelser där sannolikheten är låg att de inträffar, samtidigt som konsekvenserna blir stora om de väl sker. Det finns mängder av sådana risker i form av bland annat terrorattentat, solstormar eller extrema regn. För att hantera den sortens händelser är ett av deras förslag ett civilt förmågeprogram delvis baserat på frivillighet.

– Man skulle kunna ge kommuner i uppdrag att ta fram resurser som delvis bygger på frivillighet. Men staten ska kravställa och ge resurser, och ledningen kan länsstyrelserna eller civilområdena ansvara för. Vi föreslår att börja i liten omfattning, men att programmet ska vara skalbart, säger Carl Denward.

Förslagen i rapporten innebär egentligen ingen kritik av ansvarsprincipen, utan är ett förslag till tolkning av den, menar Vidar Hedtjärn Swaling.

– Att säga att man på nationell nivå ska tala om för självständiga myndigheter vilka risker de ska förbereda sig för kan säkert uppfattas som kontroversiellt. Men de efterfrågar styrning i de här frågorna för att inte slösa resurser och kunna kraftsamla kring rätt saker. Ansvarsprincipen måste ju tolkas så den blir meningsfull och effektiv. Att diskutera den tror jag är jätteviktigt.

Dela sidan