Rigid projectile perforation of target plates

En ny modell för genomträngning av målplåtar med stela projektiler jämförs med experimentella resultat för många kombinationer av sfäriska projektilers diametrar, målmaterial, plåttjocklekar och infallsvinklar. I de flesta väsentliga fallen fås hyfsad överensstämmelse med den med modellen beräknade energin. För ett fåtal fall (hårda mål i kombination med mjuka projektiler och infallsvinklar större än säg 45°) visar de experimentella resultaten att antagandet att projektilen är stel inte gäller, och då predikterar modellen genomträngningsenergier som är mindre än de experimentellt funna. Detta är ett förväntat resultat eftersom deformation av projektilen kräver ytterligare energi om genomträngning skall åstadkommas. I andra fall då projektilen tränger igenom flera på varandra följande, tunna och mjuka plåtar så ackumuleras materialet från plattorna framför projektilen, vilket är en situation som inte täcks av modellen. Material som används som skydd mot projektiler är normallt "hårda och spröda", och för sådana material förefaller modellen kunna vara direkt användbar, vilket särskilt innebär att den "statiska" sträckgränsen används för att karaktärisera målmaterialet. För material som är "sega" förefaller tillämpningen av modellen kräva en "dynamisk" sträckgräns, som är ett par gånger större än den "statiska". En tänkbar förklaring är att skillnaden mellan de statiska och dynamiska situationerna beror på rörligheten för dislokationer.