Synpunkter på utplaceringen av nätverksbaserat luftvärn

Utgångspunkten för studien är hur vitala delar av Sverige, i studien exemplifierad med Östra Svealand, skall kunna försvaras vid ett anfall med fjärrstridsmedel, bestående av kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Bakgrunden till anfallet är en utpressningssituation. Grunden för försvaret utgörs av ett radarsensornätverk, av typen AASR, som har förmåga att följa ett stort antal inkommande kryssningsrobotar, kompletterat med radarsystem för höjdtäckning och högupplösande system för punktförsvaret. Försvarsvapnen utgörs dels av korträckviddiga robotsystem som skyddar punktmål och dels långräckviddiga yttäckande robotsystem, typ obemannade flygplan, som kan bekämpa robotar på upp till ca 100 km avstånd. För att kunna bedöma det yttäckande robotsystemets prestanda är det av intresse att bestämma det säkert skyddade området omkring robotbasen, dit ingen kryssningsrobot kan nå. Detta görs dels för ett idealiserat fall där robotarnas svängradier försummas och de inkommande robotarnas positioner hela tiden är exakt kända av de försvarande robotarna. Därefter behandlas ett mer realistiskt fall där hänsyn tas till robotarnas svängradier, intervalltiden mellan positions- och hastighetsvektorbestämningarna av inkommande robotar samt osäkerheten vid dessa bestämningar. Anflygningen mot den anfallande roboten delas upp i en transportfas och en slutfas där slutfasen startar då den försvarande robotens interna målsökare har låst på målet. Effekten av visst bortfall av mätdata, på försvaret av det säkert skyddade området, studeras. Resultatet är att det säkert skyddade området nära sammanfaller med det teoretiskt möjliga om uppdateringsintervallet kopplas till robotens hastighet. Om roboten har hastigheten 400 m/s krävs information om den anfallande roboten åtminstone var fjärde sekund. Om roboten har hastigheten 600 m/s krävs information åtminstone var åttonde sekund. Avslutningsvis diskuteras översiktligt ett nätverksbaserat försvar av Östra Svealand.