Nordisk försvarspolitisk samverkan: Fortsättningsstudie. Strategiska mål och operativa behov -nationella eller gemensamma?

Vilka likheter finns i fråga om norska, finländska och svenska strategiska mål, operativa behov och befintliga eller planerade förmågor? I vad mån är detta en grund för en utökad samverkan i syfte att kunna öka ländernas operativa förmåga? Länderna har till stora delar olika strategiska inriktningar. Norge prioriterar kris- och incidenthantering. Allvarliga kriser eller försvar av landet skall hanteras tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Finland prioriterar främst förmågan att kunna avskräcka från, eller om så skulle krävas avvärja, ett militärt angrepp. Sverige inriktar främst sin militära förmåga mot att kunna delta i intenationella operationer. Det tydligaste, och för alla länderna gemensamma, deluppgiften (för Sverige huvuduppgiften) för deras försvarsmakter är att kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inget av länderna utesluter dock uppgifterna att försvara eget territorium eller hantera kriser i närområdet. Det finns därför en god grund för en ökad samverkan i syfte att öka ländernas operativa förmåga inom flera områden, och därigenom bättre tillgodose deras strategiska intressen. Av de nordiska länderna är Finland idag ledande i fråga om sådana operativa förmågor och kompetenser som främst är knutna till försvar av det egna territoriet. Norge har genom sitt alliansmedlemskap särskilda kompetenser när det gäller att verka inom ramen för NATO, vilka saknas i Sverige och Finland. Sådana kompetenser är sannolikt helt oundgängliga vid en stabiliseringsoperation (krishantering) i närområdet. Sverige har förmågor och kompetenser, främst kopplade till internationella operationer, som skulle kunna vara av värde för de övriga nordiska länderna. För att uppnå en god effekt av nordisk samverkan i syfte att öka ländernas operativa förmåga krävs: en ökad strategisk samsyn avseende vilka militära utmaningar som kan vara aktuella internationellt och i det nordiska närområdet, utgående från gemensamma strategiska mål, tydliga krav på vilka operativa förmågor som då behövs i de enskilda länderna och eventuellt gemensamt, en långt driven harmonisering avseende doktriner, metoder och materiel.