Talibanrörelsens uppkomst och drivkrafter. En bakgrund inför Bonn II konferensen om Afghanistan i december 2011

Denna studie syftar till att ge en fördjupad bild av de krafter i och kring Afghanistan som utgör den internationella interventionens fiender. Under de senaste åren har de afghanska talibanerna utvidgat sitt operationsområde till att omfatta nästan hela landet. Utvecklingen drivs lika mycket av talibanernas växande styrka som av regeringens tilltagande svaghet. Så länge korruption genomsyrar landets alla institutioner kommer talibanerna, trots de terrormetoder de ofta använder sig av, att fortsatt kunna göra sig gällande som politisk maktfaktor. En annan förutsättning är stödet från Pakistan, huvudsakligen genom element inom säkerhetstjänsten. Talibanrörelsen i Afghanistan vänder sig mot både regeringen och dess utländska allierade. Den består av flera grenar, med Quetta-shuran under Mullah Omars ledning som den största och mest centrala. Haqqani-nätverket inordnar sig under Mullah Omars ledning men har en distinkt karaktär, genom närmare samarbete med den pakistanska säkerhetstjänsten, mer gränsöverskridande inriktning och länkar till al-Qaida. Hezb-e Islami (Gulbuddin), HIG, opererar däremot självständigt, om än ofta på lokalplanet i samverkan med talibanerna. Samtliga dessa grupperingar utgår från fristäder i de pakistanska områden som gränsar till Afghanistan, särskilt det semiautonoma FATA-området. Där har också en separat pakistansk talibanrörelse vuxit fram, som visserligen samarbetar med de afghanska organisationerna men numera i första hand attackerar symboler för den pakistanska staten och har visat sig mer extremistisk än de ursprungliga talibanerna. Både den afghanska talibanrörelsen och dess pakistanska motsvarighet samarbetar med en rad islamistiska jihadrörelser baserade främst i södra Punjab. Talibanupproret har således blivit gränsöverskridande och kan inte längre behandlas som en intern, afghansk angelägenhet.