Re-Orient? – An overview of the Arab revolutions and the balance of power in the Middle East
Publiceringsdatum: 2012-03-12
Rapportnummer: FOI-R--3278--SE
Sidor: 94
Skriven på: Engelska
Nyckelord:
- Arabisk vår
- arabiska revolutionerna
- folklig revolt
- fred
- geopolitik
- icke-våld
- konflikt
- kriser
- maktbalanser
- Mellanöstern
- säkerhetspolitik
- protester
- demonstrationer
Sammanfattning
Befintlig studie undersöker de säkerhetspolitiska implikationerna av revolutionerna i arabvärlden inom ramen för säkerhetskomplexet Mellanöstern. Analysen undersöker huruvida maktförskjutningar har skett i regionen, samt vilken form dessa antagit. Studien är primärt fokuserad kring den säkerhetspolitiska relationen mellan stater, till följd av de arabiska folkens i huvudsak icke-våldsliga uppror mot sittande regimer. Därför sammanfattar och analyserar den respektive lands mest avgörande inrikespolitiska förändringar, kopplade till revolterna, och hur dessa i sin tur kommit att påverka statsmakten och dess utrikespolitik. Studien härleder sedan dessa processer till förekomst av nya regionala maktbalansförhållanden. Studien täcker större delen av Mellanöstern, men avhåller sig från att studera de arabiska revolutionerna i Nordafrika, som finns återgivna i en tidigare FOI-studie (FOI-R--3273--SE). Huvudslutsatsen i studien är att ingen djupgående geostrategisk förändring ännu har skett i Mellanöstern till följd av de arabiska revolutionerna. Även om de säkerhetspolitiska relationerna mellan staterna förändrats i varierande grad så har revolterna främst kommit att få interna och utrikespolitiska implikationer för respektive utmanad stat. Till exempel har situationen i regionens nyckelstater så som Iran, Israel, Saudiarabien och Turkiet, inte förändrats nämnvärt jämfört med tiden innan upproren bröt ut. Detta till trots står emellertid stora delar av regionen inför en brytningspunkt (s.k. "tipping-point") främst beroende på händelseutvecklingen i Syrien. Syrien är det land och den statsmakt som för närvarande påverkats mest av revolterna. Flera länder har fått anpassa och justera sin politik mot denna stat. Även om så inte ännu är fallet kan även den geostrategiska situationen ändras snabbt. Syriens sönderfall kan t.ex. få hastiga effekter för länder som Turkiet, Iran, Libanon och Israel. Världssamfundet befinner sig i en politisk låsning kring hanteringen av Syrien. Detta gäller inte minst FN:s säkerhetsråd, där västvärlden och majoriteten av arabvärlden ställs mot främst ryska och kinesiska intressen. Nyligen skapades kontaktgruppen Syriens vänner för att öppna upp denna låsning. En viktig faktor som pekar på ett fortsatt intresse för Syrien från omvärlden, inte minst från USA, är att händelseutvecklingen kommer att påverka Irans ställning i regionen, vilket är en säkerhetspolitisk faktor som sedan länge varit central för hela regionens dynamik. Vidare kan i sammanhanget konstateras att den amerikanska hegemonin i regionen alltjämt består. Denna hegemoni påverkar hela den politiska, ekonomiska och militära dynamiken i området. USA:s engagemang bygger på politiskt stöd till demokratiska aktörer såväl som stöd till auktoritära och ickedemokratiska regeringar. På den regionala nivån spelar Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) och Arabförbundet en allt viktigare roll. Exempelvis har GCC till följd av de arabiska folkens uppror bjudit in Jordanien och Marocko i syfte att stödja dessa monarkier och organisationens egen stabilitet. I samband med det amerikanska trupptillbakadragandet från Irak finns möjligheter att GCC och dess stående styrka kan komma att spela en större roll på sikt. Även Arabförbundet har kommit att spela en allt viktigare roll och väntas även göra så under den närmsta tiden. Initialt i den arabiska revolutionsyran var Arabförbundet av betydelse för händelseutvecklingen i Libyen, men senare även genom att positionera sig mot den syriska ledningen. Detta har skett dels genom att utesluta landet, dels genom att anta riktade sanktioner mot den syriska ledningen. Studien drar slutsatsen att det säkerhetspolitiska landskapet i Mellanöstern kommer att präglas av än mer osäkerhet än tidigare. Nya frågeställningar och aktörer kommer att behöva anpassa sig till tidigare säkerhetspolitiska strukturer. Likaså måste gamla strukturer och nya aktörer anpassa sig till den nyuppkomna miljön. Beroende på det politiska utfallet (t.ex. huruvida gamla regimer består eller upplöses av nya intressen och maktkonstellationer), så kan säkerhetsimplikationerna för angränsande stater bli antingen dramatiska eller ringa. Detta är således beroende på flera parallella processers förlopp. Väl värt att notera är att olika politiska strukturer och maktbaser kan bestå trots att den politiska ledningen i ett land i sig faller. Trots att inga direkta säkerhetspolitiska förändringar har skett så kvarstår gamla säkerhetsdilemman och konflikter. Vad som emellertid är nytt är att nya normer, ordningar, aktörer och intressen har tillkommit, element som onekligen kommer att förändra säkerhetslandskapet, inte minst på lång sikt. Särskilt viktiga faktorer som kan komma att påverka säkerhetssituationen i regionen i närstående framtid inbegriper al-Assad-regimens överlevnad i Syrien samt utvecklingen mot ett mer fullskaligt inbördeskrig, Irans hantering av det arabiska fönster som öppnats för utökat regionalt inflytande inklusive upptrappningen med väst, Egyptens fortsatta interna utveckling och relation med Israel och Iran, den saudiarabiska monarkins hantering av turbulensen i dess grannskap (främst Yemen), Turkiets vägval vad avser dess involvering i Mellanöstern, samt konsekvenserna av en låst situation i Israel-Palestina konflikten. Särskilt den senare faktorn kommer att skapa en fortsatt utmaning för regionen. Ytterligare demokratisering av stater i arabvärlden kommer förmodligen att leda till en mer radikal positionering i regionen vis-à-vis Israel. Denna positionering kommer att skapa en utmaning för regionen då flera tredjelandsaktörer har både politiska och ekonomiska intressen att stödja Israel. Israel synes vara mer isolerad än tidigare även om USA:s stöd består. Denna studie fokuserar främst på att analysera konsekvenserna av de arabiska revolutionernas för utrikes- och säkerhetspolitik. Fortsatt analys måste lägga större vikt vid att kombinera dessa återverkningar med redan befintliga politiska och militära spänningar och konflikter i regionen, något som gick utanför ramen för denna studie. Trots allt fanns på förhand flertalet osäkra säkerhetspolitiska utvecklingar i regionen innan revolterna tog fart. De arabiska revolutionerna har kommit att påverka dessa i en ny riktning. Slutligen bör understrykas att regionens säkerhetspolitiska miljö befinner sig i en omorientering, att demokratiska processer vanligen tar tid att rota sig och att stöd till de demokratiska krafterna i regionen behöver långsiktiga engagemang inte minst från Europa. Flera maktvakuum har uppstått och kommer även fortsättningsvis att uppstå. Olika interna och externa aktörer kommer att försöka fylla dessa, inte alla med goda avsikter. Sverige och EU kan spela en viktig roll genom att stödja regionens demokratiska krafter.