RPAS för territorialövervakning 2030 – Utmaningar och Möjligheter

Författare:

  • Tomas Mårtensson
  • Peter Bull
  • Lars Forsell
  • Per Grahn
  • Martin Hagström
  • Kristoffer Hultgren
  • Lars Josephson
  • Magnus Jändel
  • Anders Lennartsson
  • Leif Lundgren
  • Fredrik Näsström
  • Peter Svenmarck

Publiceringsdatum: 2014-03-04

Rapportnummer: FOI-R--3787--SE

Sidor: 46

Skriven på: Svenska

Nyckelord:

  • obemannade flygfarkoster
  • obemannade flygsystem
  • RPAS
  • UAS
  • territorialövervakning
  • informationssäkerhet
  • cybersäkerhet

Sammanfattning

Denna rapport är en sammanställning av resultat från flera aktiviteter inom Temaområdet Obemannade farkoster och Cyberhot där möjligheter och identifiering av systemkrav kopplade till tillämpningen territorialövervakning i perspektivet 2030 för Försvarsmakten står i fokus för arbetet. En övergripande slutsats är att obemannade flygsystem har potential att ge förmåga till uthållig övervakning över förhållandevis stora områden och bidra till luftlägesbilden och tidig upptäckt av små mål. Om systemen utrustas på rätt sätt kan systemen även bidra till sjölägesbilden och utföra signalspaning. En öppen fråga är hur man säkerställer att obemannade flygsystem kan verka i högre konfliktnivåer där motståndaren har en hög teknikmognad. Operationer med obemannade flygsystem innebär användning av datorer för styrning, datainsamling, kommunikation och utnyttjande av kommunikationslänkar och satellitnavigering. Trots erfarenheterna från de senaste 15 årens intensiva utnyttjande av UAS i bl.a. Afghanistan är kunskapsläget i ett cyberhotperspektiv lågt även internationellt. Många relevanta frågor är obesvarade och andra kanske inte formulerade. En slutsats är att ett flexibelt utnyttjande av obemannade flygsystem kräver att man kan operera på samma sätt, och tillsammans med, bemannade flygsystem. Denna fråga ligger till stora delar utanför Försvarsmaktens område men det är viktig att bevaka utvecklingen och delta i arbetet med integration av obemannade flygsystem i luftfarten. Organisatoriskt och ledningsmässigt finns inga uppenbart större skillnader mot användningen av bemannade system som sker redan idag, en eller flera flygande plattformar med sensorer ska styras till olika platser för att övervaka intressanta områden eller förlopp. Mängden automatiska funktioner i systemen för att hjälpa piloter och operatörer kommer i framtiden öka och det är viktigt att fortsätta forskning inom området automation och människa-teknik-organisation för ett effektivt utnyttjande. Beroende på stor känslighet för vissa väderfenomen har obemannade flygsystem i perspektivet 2030 sannolikt något lägre operativ tillgänglighet än bemannade dito. Ett intensivt utnyttjande av denna typ av system kan också betyda att Försvarsmakten måste se över miljötillstånden för de baser man avser flyga från.