Rikoschettförsök finkaliberammunition

Vid Försvarsmaktens skjutningar med eldhandvapen sätts ett riskområde upp runt skytt och skjutområde. Riskområdets storlek och form baseras på bland annat riktfel, spridning och risken för rikoschetter. De idag etablerade riskområdena är framtagna för en annan kombination av ammunition och vapen än den som används idag. I början av 2000-talet införde Försvarsmakten blyfria projektiler med dubbla stålkärnor till vapensystemen i kaliber 5,56 vilket kan inverka på rikoschettbeteendet. Troligt är att det även i fortsättningen kommer att införskaffas både bly- och blyfria projektiler till ammunitionsgarderoben, varför det finns ett behov av att förstå hur de olika projektilernas rikoschettegenskaper skiljer sig och hur detta påverkar riskområdets storlek och form. Rikoschettbeteendet hos Försvarsmaktens vanligaste patroner i kaliber 5,56x45 mm samt 7,62x51 mm har studerats dels direkt efter studs, med hjälp av en höghastighetskamera och vittnespapper, och dels genom att följa rikoschettbanan med en dopplerradar för att beräkna luftmotståndet och dess inverkan på banlängden. För att värdera de riskfall som finns beskrivna i Försvarsmaktens säkerhetsinstruktion baserat på olika terräng studerades rikoschetter mot både mjuka material som sand och hårda material som stål. Försöken utfördes på 50 m, 100 m och 200 m samt med anslagsvinklar från 1° upp till 30° beroende av kombinationen av anslagsyta och projektil. Den huvudsakliga anslagsvinkeln som studerades var 5°. Resultaten från rikoschettförsöken utvärderades vad avser rikoschetthastighet, rikoschettvinklar, den ballistiska banan efter rikoschetten inklusive luftmotståndskoefficienten CD samt fragmenteringsbeteendet för de testade projektil/mål/vinkel-kombinationerna. Resultaten samlades i en databas för rikoschettbeteendet hos olika projektiler i olika målmiljöer. Syftet med databasen är att ge ett empiriskt underlag av rikoschettdata för att beräkna rikoschettbanor med nedslagspunkter för fler potentiella anslagsvinklar än vad som var möjligt att studera experimentellt. Resultaten visade att projektilens material och utformning inverkade på rikoschettbanornas längd. Banlängden varierade även stort mellan de olika anslagsytorna och anslagsvinklarna. Den längsta rikoschettbanan för 5,56-systemet erhölls för en blyfri projektil vid 5° anslag mot sand. Överlag gick projektilerna med bly kortare än de blyfria, troligen pga att de deformerades mer vid anslagsvinklar =5°. Generellt gav mjuka mål som sand de längsta rikoschettbanorna. För de inom Försvarsmakten befintliga ammunitionssorterna uppmättes inga nedslag utanför de idag fastställda riskområdena under försöken, även om de var nära yttergränsen i längd för 7,62/10B. För 5,56-systemet gick en projektil av Nammo Mk2, utanför riskområdet i längd. Med den i projektet framtagna modellen för att beräkna möjliga rikoschettbanor, predikterades att flertalet projektiler av kaliber 5,56x45 splittrades i fragment vilka med stor sannolikhet hamnade utanför riskområdet i sida.