Mellanöstern- och Nordafrika i ett 5-10-årsperspektiv

Denna studie analyserar den samtida säkerhetspolitiska dynamiken i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) och utmaningar som regionen står inför de närmsta 5-10 åren. Inledningsvis diskuteras den säkerhetspolitiska utvecklingen i regionen mellan 2011-2014, med fokus på processer under den s.k. arabiska våren. Förutom de arabiska revolternas effekter på den säkerhetspolitiska dynamiken analyseras i korthet samtida säkerhetspolitiska utvecklings- och konfliktlinjer i icke-arabiska stater som Iran, Turkiet och Israel. Studien beskriver också översiktligt pågående väpnade konflikter i MENA såväl som regionala och globala stormakters intressen och agerande gentemot regionen. För att redogöra för de säkerhetspolitiska utvecklingarna i regionen på längre sikt identifierar studien både konventionella faktorer så som krig, externa aktörers intressen, maktförskjutningar mellan stater, inomstatliga militära strukturer och sammanfallande stater, samt icke-konventionella säkerhetsfaktorer så som demokratiutveckling, betydelsen av multilaterala institutioner, det koloniala arvet, mellanstatlig handel samt inrikespolitiska och ekonomiska faktorer. Studien analyserar hur dessa variabler kan komma att utvecklas och påverka inomstatlig stabilitet och regional säkerhet på sikt. Geografiskt begränsar sig studien till Levanten, Gulfregionen och Nordafrika. Utöver arabstaterna inkluderar studien också Iran, Turkiet och Israel. Studiens huvudbudskap är att regionen sannolikt går mot ökad säkerhetspolitisk instabilitet. Stegen mot demokratisering som togs i samband med den arabiska våren har generellt ersatts av regionala spänningar och inrikespolitiska konflikter samt i vissa fall även resulterat i inbördeskrig. Under det studerade tidsperspektivet kommer MENA sannolikt att stå inför betydande säkerhetspolitiska utmaningar, vilket kommer få konsekvenser för både EU och Sverige.