Värdering av människans sårbarhet för sekundärsplitter från skrovsida i ek

FOI har på uppdrag av Vasamuseets vänförening " Vasamuseets vänner" studerat effekterna av träsplitter från bordläggningen på ett skepp under beskjutning av en av Vasas egna 24-punds kanoner. I litteraturen finns mången beskrivning av det inferno av träsplitter som skapades ombord på ett träskepp vid beskjutning. Att skadas av de träsplitter som genererades från skrovsidan, när kanonkulorna slog igenom skeppets sidor, beskrivs som en av de stora riskerna för sjömän och soldater ombord på skeppet vid ett sjöslag. Vetenskapligt underlag för hur stor skadeverkan från träsplittren egentligen var är dock svårare att finna och för att få en bild av deras verkan ombord lades denna frågeställning till som del av ett större projekt om Vasas kanoner. Under hösten 2014 genomförde Vasamuseets vänförening försök på Bofors Test Center (BTC) med en nygjuten 24-punds bronskanon1. FOI fick i uppdrag att ansvara för de delar av försöksuppställningen som gällde sårbarhetsvärdering för besättningen ombord det beskjutna skeppet samt även analysen av resultaten. Risken att skadas eller försättas ur stridbart skick antogs främst orsakas av splitter som penetrerar huden eller ögonen, alternativt krosskador och trubbigt våld från större träfragment. För att studera splittrens penetrationsförmåga användes vittnespaket av aluminiumplåt och ballistiska tvålar klädda med vadmallstyg. Vittnespaketen placerades bakom skrovsidan som besköts. För att analysera splittrens hastighet, storleksfördelning och utkastningsvinklar filmades förloppet med höghastighetsvideo. Resultaten visade att träsplittren kastades ut från skrovet med hastigheter vilka maximalt uppgick till kulans resthastighet eller något högre. Högst hastighet erhöll splittren i splitterfronten medan de efterföljande splittren hade lägre hastighet. Ett av skotten vilket hade både hög ingångshastighet och hög resthastighet då det gick genom ett tunnare parti av skrovet, gav splitterhastigheter på över 300 m/s vilka penetrerade både vadmallstyg, tvålar och vittnespaket. Utslagssannolikheten var då över 75 % för de som stod i närheten av kulbanan. Övriga skott hade lägre anslagshastighet och/eller saktades ned mer i skrovet så att resthastigheten var lägre och genererade därmed lägre splitterhastigheter, i samtliga fall under 180 m/s. I dessa fall var verkansavståndet för mer allvarliga skador endast några meter från skrovsidan och vadmallstyget visade sig ge ett relativt gott skydd, utan synliga penetrationer genom tyget in i tvålarna. Risken för ögonskador och blåmärken var dock betydande för samtliga skott. Större trästycken som slets loss från skrovet hade tillräckligt hög rörelseenergi för att kunna ge upphov till skallfrakturer. Verkansområdet för dessa var dock begränsat till några meter från skrovsidan innan de träffade marken. För att studera inverkan av anslagshastighet och skrovstruktur på splitterbilden bör mer kontrollerade försök genomföras där randvillkoren låses och endast en parameter varieras åt gången. Genomförda försök har dock gett en god uppfattning om vilken verkansförmåga sekundärsplittren bakom skrovsidan kunde ha under träfartygens tid.