The Big Three in the Arctic. China’s, Russia’s and the United States’ strategies for the new Arctic

Den arktiska regionen förändras snabbt som följd av isavsmältning på land och till havs. Klimatförändringen i Arktis är dubbelt så snabb som i resten av världen. Det sammanlagda utfallet är svårt att förutse. En rad statliga och icke-statliga aktörer intresserar sig alltmer för Arktis. Fokus för studien ligger på Kina, USA och Ryssland och hur de agerar i det framväxande nya Arktis. Studien täcker utvecklingen fram till slutet av 2015. De i studien tre undersökta statliga aktörerna har mycket olika profil, beslutssystem och grad av öppenhet om sina respektive strategier och handlingslinjer för Arktis. Geografisk placering och formuleringen av nationella intressen i Arktis skiljer sig åt mellan länderna och påverkar hur utvecklingen av respektive studerat lands politik för Arktis prioriteras. Ryssland har omfattande planer för utvecklingen av Arktis genom utbyggnad av infrastruktur för energi- och mineralutvinning, sjöfart samt av militär förmåga. Ryssland har också den längsta kuststräckan bland Norra ishavets kuststater. Landets förmåga att påverka i Arktis borde därmed på lång sikt ytterligare öka. Den militära komponenten utvecklas relativt väl medan energisektorn utmanas av låga priser. Rysslands agerande gentemot Ukraina har lett till en omfattande förtroendeförlust i omvärlden och kommer sannolikt att skada det internationella samarbetet i Arktis. Kina kommer sannolikt att försöka dra långsiktiga fördelar av dynamiken i Arktis. Faktorer helt eller delvis utanför Kinas kontroll kommer att påverka i vilken grad man kan agera. Kinas bilaterala relationer med kuststaterna i Arktis är avgörande för inflytandet på utvinningen av naturresurser där. Kinas naturvetenskapliga satsningar i Arktis kommer att fortsätta. Arktis är en arena där Kina kan framställa sig som en ansvarstagande internationell aktör. Kinas försök att få tillträde till Grönland och Island genom olika samarbetsprojekt ökar dock misstron mot denna politik bland andra statliga aktörer i Arktis, i synnerhet i väst. Kina får också övertaget i relationen till Ryssland, något som ytterligare förstärkts i och med den ryska aggressionen mot Ukraina från 2014 och framåt. USA har som världsmakt med globala intressen en avsevärd potential att påverka utfallet av utvecklingen i Arktis. Detta bromsas av den nuvarande inrikespolitiska polariseringen och element av byråkratiska strider och försvarsgrensmotsättningar. USA:s strategiska dagordning är lång och skiftande, men Arktisfrågorna är viktigare än tidigare. Den långsamma ratificeringsprocessen för FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) och anskaffningen av nya isbrytare är två exempel på faktorer som påverkar USA:s internationella inflytande i Arktisfrågorna negativt. Samtidigt är strategi- och policyutveckling bättre underbyggd av vetenskapliga analyser, strategier och policydokument än för fem år sedan. En förändring av Arktis strategiska roll och betydelse kan komma till följd av externa utvecklingar medan klimatförändringarna fortsatt påverkar regionen. Med betydligt lägre energi- och mineralpriser har det akuta behovet av att lösa de territoriella frågorna minskat, men dessa kommer att förbli en viktig bakgrundsfaktor. Klimatförändringarna ligger till största delen utanför politisk kontroll annat än indirekt och på lång sikt, men kommer att fortsätta vara en drivkraft för geostrategisk förändring i Arktis. Ryssland och USA är de två stater som kommer att avgöra mycket av det strategiska mönstret i Arktis. Både Ryssland och Kina är på olika sätt konstanta faktorer i Arktis; Ryssland tack vare sitt geografiska läge och Kina genom sina ekonomiska intressen i regionen. Det är USA som har den största potentialen och kapaciteten att influera den framtida dynamiken i det framväxande nya Arktis genom att vidareutveckla sin politik för regionen.