Ebola - Vetenskap, samhälle och säkerhet

Ebolautbrottet i Västafrika 2013-2015 med ca 28 000 insjuknade och över 11 000 döda är den mest omfattande epidemi som viruset hittills orsakat. Tidigare Ebolautbrott har varit mer geografiskt begränsade - endast mindre byar i Centralafrika har drabbats med som mest 280 döda. Överraskningen var därför stor när Ebolavirus dök upp i Västafrika, i en region som tidigare förskonats från denna sjukdom. Många har därför frågat sig vad som låg bakom denna epidemi: Vad skiljer detta utbrott från tidigare? Hur har viruset kommit till Västafrika och varför fick epidemin en sådan spridning? Hur kunde det hända? Nedan har vi lyft fram några av de bakomliggande orsaker som anses ha varit bidragande till att Ebolaepidemin i Västafrika fick en så stor omfattning: ? Den undermåliga hälso- och sjukvården i de drabbade staterna var en viktig faktor för smittspridningen. Enligt statistik fanns det före utbrottet ca en läkare per 10 000 invånare i Guinea, och ännu färre i Sierra Leone och Liberia (att jämföra med Sveriges 33 läkare per 10 000 invånare). Dödligheten bland sjukvårdspersonal var också hög, vilket förvärrade förhållandena. ? Det djupa misstroendet mot makthavare och myndighetspersoner som befolkningen i dessa länder hyser gjorde det svårt att nå ut med den förebyggande information som spreds av myndigheterna. Många drog slutsatsen att detta var bara ytterligare ett sätt för makthavarna att "lura till sig internationella biståndspengar". I denna miljö fick därför en omfattande ryktesspridning fäste, vilket ytterligare försvårade situationen. ? Traditionella begravningsceremonier i Västafrika, när den dödes kropp tvättas av anhöriga, och begravningsgästerna vidrör den döde möjliggjordes ytterligare smittspridning, bl.a. via långväga gäster som förde med sig smittan hem till sina samhällen. ? WHO:s passivitet under de första månaderna under Ebolautbrottet då smittan spreds långsamt i Guinea, och som därefter fördes vidare över gränsen till Sierra Leone och Liberia. Här konstaterar även WHO:s egna experter att "epidemin kunde ha stoppats med relativt små medel, om man hade valt att agera tidigare". ? WHO:s oförmåga att hantera Ebolautbrottet utifrån ett socialt och kulturellt helhetsperspektiv. En oberoende expertgranskning av WHO:s agerande under Ebolautbrottet pekar på att de insatser som, när de väl initierades, var för tekniska och medicinska till sin karaktär och saknade kulturell, psykologisk och sociologisk kompetens, vilket skapade ett betydande motstånd bland befolkningen. Liknande åsikter har framförts från ett flertal andra aktörer och observatörer, inklusive Läkare utan gränser.? Omfattande migration och porösa gränser gjorde att smittan fördes fram och åter över gränserna, vilket bidrog till en ökad spridning och en försvårad smittspårning. På så sätt kunde Ebolaviruset exporteras från Guinea till de angränsande länderna. ? Miljö- och klimatfaktorer anges också som en faktor som kan ha bidragit till utbrottets utbredning, däribland faktorer som förändrad markanvändning och ökade mänskliga aktiviteter i den förmodade reservoarens naturliga miljö. Kan det hända igen? En fråga som dykt upp i efterhand är: kan en ny Ebolaepidemi få fäste i Västafrika? Finns viruset fortfarande kvar i regionen? Det finns en möjlighet att Ebolavirus kan komma att bli endemiskt i Västafrika, d.v.s. förekomma naturligt i reservoarer t.ex. bland fladdermusarter. Risken finns då att viruset kan komma att drabba dessa länder igen. Genetiska analyser pekar mot att viruset har invandrat från Centralafrika, och vissa fladdermusarter kan tillryggalägga mycket långa avstånd. Återkommande rapporter visar att Ebola-överlevare kan vara långtidsbärare av virus, och att de även kan smitta anhöriga. Detta kan exemplifieras av fallet med den skotska sjuksköterskan och den amerikanske läkaren, som bägge bar på viruset trots att de förklarats smittfria. Ebola - en säkerhetspolitisk fråga Allt eftersom Ebolautbrottet i Västafrika växte i omfång förvandlades epidemin från en medicinsk-humanitär sjukvårdskris till en samhälls- och säkerhetskris med plundringar och attacker mot bl.a. sjukvårdsinrättningar och personal. WHO:s ordförande Margret Chang gick ut och varnade för att de redan tidigare hårt drabbade västafrikanska staterna kunde förvandlas till s.k. "fallerande" stater (failed states) och Läkare utan gränser vädjande därför om militärt stöd för att kunna hantera situationen bättre. I en resolution förklarade FN:s säkerhetsråd att Ebolautbrottet var "ett hot mot global fred och säkerhet". Parallellt togs ett beslut om skapandet av UNMEER (United Nations Mission for Ebola Emergency Response), en unik åtgärd och den första fredsbefrämjande insats från FN:s sida som tillkommit p.g.a. ett sjukdomsutbrott. Oron för den globala säkerheten avspeglade sig också i diskussioner där man fruktade att Ebolaviruset skulle kunna användas i terrorsyften. Eller som ledarsidan i Washington Post valde att uttrycka det "The world is experiencing virulent outbreaks of Ebola and Islamic radicalism. What if the two converge into one?" Vad har vi lärt oss? Ett antal slutsatser och lärdomar som vi har kommit till insikt om under Ebolaepidemin i Västafrika kan sammanfattas i fyra huvudteman: ? Många experter pekar på risken för att nya epidemier kan hota världen. Oron är stor att det nästa gång kan komma något nytt och mer smittsamt virus än Ebola, t.ex. ett dödsbringande luftburet virus. Därför är det önskvärt att etablera ett globalt och effektivt övervaknings- och responssystem, som inte bara kan fånga upp naturliga smittor utan också detektera epidemier som kan vara resultatet av avsiktlig spridning (biologiska vapen). ? Ebolaepidemin har också väckt frågor om forskning kring vacciner och behandling av infektiösa sjukdomar där kommersiella krafter inte driver utvecklingen. Ebola är ett bra exempel på detta - sjukdomen har fram tills nyligen varit sällsynt och har oftast drabbat fattiga människor i Afrika, vilket begränsat de ekonomiska drivkrafterna till att ta fram terapi och vaccin. Den forskning som skett kring filovirus (den virusfamilj som Ebola tillhör) har fram tills nyligen utförts inom försvarsforskningsprogram i olika länder. ? WHO:s organisation och arbete måste reformeras i grunden för att möta framtida globala kriser och behov. Nyckelorden i detta sammanhang är att prioritera lokal representation och lyhördhet för kulturella sammanhang.? Militär-civil samverkan var grundvalen i den internationella Ebolaresponsen. Flertalet nationer som deltog i den internationella Ebolaresponsen använde militär logistik, militära resurser och hjälp från militär medicinsk personal. Många experter pekar också på att endast militära organisationer kan mobilisera stora hjälpinsatser med kort varsel. Därför har det framförts önskemål att militära resurser bör involveras i framtida responssystem som kan användas vid allvarliga smitthändelser. En utmaning med detta är att extra uppgifter för militären, utan att säkra resurser för genomförandet, gör att man riskerar att hamna i ett s.k. "mission creep", d.v.s. i ett oönskat tillstånd. Erfarenheterna från Ebolautbrottet i Västafrika är viktiga och bör tas till vara för att möta framtida smitthot på ett effektivare sätt. Om man analyserar hur Ebolaviruset spred sig i Västafrika förefaller inte viruset ha förvärvat nya egenskaper, utan det var "samma virus" som gjort entré, men i ett nytt sammanhang där "nya spelregler" gäller. I framtiden kan mänskliga aktiviteter såsom kritisk exploatering av naturresurser och klimatförändringar komma att vara utlösande faktorer för utveckling av nya smitthot.