Sektorsansvar - ansvarssystem eller semantik?

I denna studie undersöks begreppet sektorsansvar inom ramen för krisberedskap och civilt försvar. Syftet är att belysa fenomenet sektorsansvar för att finna eventuella problem och ge förslag till möjliga utvecklingsmöjligheter för denna typ av ansvarsförhållande inom beredskapen. Sektorsansvar kan ses på två sätt. Dels som semantiskt begrepp, en term, som används i förvaltningsspråkbruk - med syfte att beskriva att en myndighet har någon form av ansvar för ett område. I denna bemärkelse skiljer sig inte sektorsansvar från det inom statsförvaltningen sedan länge etablerade begreppet verksamhetsansvar. Sektorsansvaret kan också ses som ett vitalt ansvarsstrukturellt förhållande inom beredskapen. Litteratur- och intervjustudien visar på att det finns en uppfattning om att det existerar en reglerad form av sektorsansvar som reglerar de centrala myndigheternas deltagande i krisberedskap och civilt försvar. Sektorsansvaret saknar emellertid formell reglering, även om det förekommer som begrepp i exempelvis propositioner, myndighetsskrivelser eller utbildningar. I brist på reglering tenderar centrala myndigheter att förstå sitt sektorsansvar genom att tolka sin myndighetsinstruktion och i vissa avseenden den s.k. krisberedskapsförordningen (SFS 2015:1052). Här uppstår ett problem, då förekomsten av beredskapsaspekter och -uppgifter skiljer sig avsevärt beroende på vilken myndighetsinstruktion som studeras. Vissa instruktioner har starka element av beredskap, medan det saknas hos andra. Enligt studien finns ett behov av ett genomtänkt, systematiskt och tydligt ansvarsutdelande till de centrala myndigheterna avseende vilken roll och ansvar varje enskild myndighet har gentemot beredskapen och dess nätverk av aktörer. Ansvarsutdelandet bör, i linje med tidigare arbeten som studien inkluderar, anpassas efter varje enskilt områdes (och tillhörande myndigheters) kontextuella förutsättningar. Här indikerar intervjustudien att varsamhet torde krävas i regleringsfrågan - som i sin tur bör ta hänsyn till vilken specifik myndighet eller vilket område som avses vid en avvägning av hur abstrakta eller detaljerade de uppgifter eller roller som tilldelas, bör vara. Därför föreslår studien att myndighetsinstruktioner ses över per område (som nyligen gjorts inom transportområdet) med syfte att försäkra om en samordningseffekt i fördelning av uppgifter mellan myndigheter. Detta bland annat för att undvika att uppgifter av vikt för beredskapen förloras i institutionella missförstånd. Vidare visar studien på att det kan finnas skäl att se över och utreda krisberedskapsförordningen