Conventional Arms Control - A Way Forward or Wishful Thinking?

Författare: Johan Engvall, Gudrun Persson, Robert Dalsjö, Mike Winnerstig, Carolina Vendil Pallin
Ort: Stockholm
Sidor: 84
Utgivningsår: 2018
Publiceringsdatum: 2018-05-02
Rapportnummer: FOI-R--4586--SE
Nyckelord: Rustningskontroll, förtroendeskapande åtgärder, CFE-avtalet, Open Skies, Wiendokumentet, Nato, Ryssland, europeisk säkerhet
Keywords: Arms control, confidence building measures, CFE Treaty, Open Skies Treaty, Vienna Document, Nato, Russia, European security
Sammanfattning: Finns förutsättningar för en ny rustningskontrollregim i ett europeiskt säkerhetspolitiskt klimat präglat av misstro och konfrontation? För att bidra med en samlad bild av läget analyserar denna studie de militärpolitiska intressena hos Ryssland, USA och valda europeiska stater avseende tre övergripande frågor: Vilka är de huvudsakliga säkerhetspolitiska målsättningarna för Ryssland, USA och europeiska stater? Vilka militärpolitiska överväganden bestämmer hur länderna söker främja dessa mål? Sammanfaller dessa intressen med ett förnyat fokus på rustningskontroll och militärt förtroendeskapande? Studiens huvudsakliga slutsatser kan sammanfattas i följande punkter: - Ryssland anser att den allomfattande säkerhetsordningen favoriserar euro-atlantiska organisationer. Ryssland verkar i stället för ett system baserat på stormakters privilegierade intressesfärer, vilket i praktiken betyder ett ryskt veto mot fortsatt Natoutvidgning. - USA värnar rådande regelverk och överenskommelser och pekar på Rysslands aggressiva beteende som grundproblemet för säkerheten i Europa. Rustningskontroll är således enbart meningsfull som del av en regelbaserad säkerhetsordning. - Det finns en underliggande spänning mellan diplomatiska intressen av dialog och förhandling och hårda militära säkerhetsintressen. - En västlig linje betraktar de olösta territoriella konflikterna i Rysslands närområde som kärnproblemet i den europeiska säkerhetskrisen. - En andra västlig utrikespolitisk linje ser avspänning som möjlig om diskussionerna kring rustningskontroll och militärt förtroendeskapande separeras från de olösta territoriella konflikterna. - Östersjöregionen framträder i ett militärstrategiskt perspektiv som ett centralt område, en brännpunkt i konfrontationen mellan Ryssland och Väst. Regionen har blivit en spelplan för de konkurrerande intressen som önskar se antingen upprustning eller rustningskontroll som svar på den ökande spänningen. - Ryssland har två tydliga militärstrategiska prioriteringar i Östersjöregionen: begränsa Natos möjligheter att tillföra stridskrafter till regionen, samt säkra att icke-Natoländerna i regionen även fortsatt står utanför alliansen. - För de tongivande västmakterna är Östersjöregionen viktig för Natos trovärdighet. 2016 års beslut om en förstärkt framskjuten närvaro (eFP) är ett sätt att återförsäkra utsatta medlemmar om den samlade alliansens stöd. - De baltiska länderna och Polen, men även Finland, har som gemensamt intresse att säkerheten kring Östersjön förblir förankrad i en allmäneuropeisk säkerhetsordning. - Intresset för förhandlingar om rustningskontroll är i rådande läge svalt bland de flesta stater. Så länge de två nyckelaktörerna - Ryssland och USA - ställer sig avvisande till diskussioner om rustningskontroll ter sig utsikterna för att nå ett genombrott små. Incitamenten i dagens Europa skiljer sig från när existerande avtal förhandlades fram.
Abstract: Undertaken at a time when European security is under stress, this study analyses the preconditions for a new conventional arms control regime. To this end, the military-political interests of Russia, the US and selected European countries are examined with regard to three principal questions: What are the major security policy goals for Russia, the US and European states? Which are the prevailing military-political considerations in these countries' pursuit of those goals? And how do the interests and policies of the respective states dovetail with a renewed focus on conventional arms control (CAC) and confidence- and security-building measures (CSBMs)? The main conclusions can be summarised as follows: - Russia perceives the comprehensive and cooperative security order as rigged in favour of Euro-Atlantic organisations. It is actively seeking to establish an alternative order that would grant Moscow a sphere of privileged interests in its 'near abroad'. In practice, this implies a Russian veto on further NATO enlargement. - The US wants to uphold existing rules and agreements, and identifies Russia's aggressive behaviour as the root cause of the European security problem. Arms control is, thus, only meaningful as long as it is embedded in a rules-based security order. - There is an underlying tension between the diplomatic interest of dialogue and negotiation on the one hand and the hard military security interests of states on the other hand. - One Western line of thought perceives the unresolved territorial conflicts in Russia's neighbourhood as the source of the current European security crisis. - Another Western line believes that tensions between Russia and the West can be reduced if discussions on CAC and CSBMs are disentangled from the unresolved conflicts. - The Baltic Sea region has emerged as a geopolitical focal point in the stand-off between Russia and the West. The region has become the subject of conflicting interests wishing to see either a military build-up or a special arms control regime as the way to address current security concerns. - Russia has two military-strategic priorities in the Baltic Sea region: to constrain NATO deployment of additional military forces to the region, and to preclude the non-NATO members in the region joining NATO. - For the major Western powers, the Baltic Sea region is crucial for the credibility of NATO. - The Baltic countries and Poland, as well as non-NATO member Finland, share a common interest in ensuring that the security arrangements for the Baltic Sea region remain firmly attached to the overall European security order. - At present, the prospects for negotiations on a new CAC regime are slim. No changes are to be expected as long as the two major players - Russia and the US - remain on the fringes of the dialogue. The incentives in contemporary Europe are not the same as they were when existing agreements were negotiated and adopted.