Conventional Arms Control - A Way Forward or Wishful Thinking?

Finns förutsättningar för en ny rustningskontrollregim i ett europeiskt säkerhetspolitiskt klimat präglat av misstro och konfrontation? För att bidra med en samlad bild av läget analyserar denna studie de militärpolitiska intressena hos Ryssland, USA och valda europeiska stater avseende tre övergripande frågor: Vilka är de huvudsakliga säkerhetspolitiska målsättningarna för Ryssland, USA och europeiska stater? Vilka militärpolitiska överväganden bestämmer hur länderna söker främja dessa mål? Sammanfaller dessa intressen med ett förnyat fokus på rustningskontroll och militärt förtroendeskapande? Studiens huvudsakliga slutsatser kan sammanfattas i följande punkter: - Ryssland anser att den allomfattande säkerhetsordningen favoriserar euro-atlantiska organisationer. Ryssland verkar i stället för ett system baserat på stormakters privilegierade intressesfärer, vilket i praktiken betyder ett ryskt veto mot fortsatt Natoutvidgning. - USA värnar rådande regelverk och överenskommelser och pekar på Rysslands aggressiva beteende som grundproblemet för säkerheten i Europa. Rustningskontroll är således enbart meningsfull som del av en regelbaserad säkerhetsordning. - Det finns en underliggande spänning mellan diplomatiska intressen av dialog och förhandling och hårda militära säkerhetsintressen. - En västlig linje betraktar de olösta territoriella konflikterna i Rysslands närområde som kärnproblemet i den europeiska säkerhetskrisen. - En andra västlig utrikespolitisk linje ser avspänning som möjlig om diskussionerna kring rustningskontroll och militärt förtroendeskapande separeras från de olösta territoriella konflikterna. - Östersjöregionen framträder i ett militärstrategiskt perspektiv som ett centralt område, en brännpunkt i konfrontationen mellan Ryssland och Väst. Regionen har blivit en spelplan för de konkurrerande intressen som önskar se antingen upprustning eller rustningskontroll som svar på den ökande spänningen. - Ryssland har två tydliga militärstrategiska prioriteringar i Östersjöregionen: begränsa Natos möjligheter att tillföra stridskrafter till regionen, samt säkra att icke-Natoländerna i regionen även fortsatt står utanför alliansen. - För de tongivande västmakterna är Östersjöregionen viktig för Natos trovärdighet. 2016 års beslut om en förstärkt framskjuten närvaro (eFP) är ett sätt att återförsäkra utsatta medlemmar om den samlade alliansens stöd. - De baltiska länderna och Polen, men även Finland, har som gemensamt intresse att säkerheten kring Östersjön förblir förankrad i en allmäneuropeisk säkerhetsordning. - Intresset för förhandlingar om rustningskontroll är i rådande läge svalt bland de flesta stater. Så länge de två nyckelaktörerna - Ryssland och USA - ställer sig avvisande till diskussioner om rustningskontroll ter sig utsikterna för att nå ett genombrott små. Incitamenten i dagens Europa skiljer sig från när existerande avtal förhandlades fram.