Transatlantiska tvivel: Söker våra grannländer efter en plan B?

Donald Trumps tillträde som president 2017, i kombination med en världsordning i förändring och ökad amerikansk uppmärksamhet mot Stilla havsregionen, innebar en stormigare transatlantisk relation. Trumps negativa hållning till Nato och amerikanskt militärt engagemang utomlands skapade oro hos länderna i Östersjöregionen, som alla är beroende av amerikanskt stöd för sin säkerhet. Utifrån tidigare forskning kring det så kallade allianssäkerhetsdilemmat identifieras i denna studie ett antal handlingsalternativ för länder som oroar sig för att överges av en central allierad. Tre av dessa undersöks närmare: att öka sitt engagemang för att övertyga den allierade om alliansens värde; att söka alternativa, eller stärka andra existerande, samarbeten; och att öka den egna militära förmågan. Studien visar att länderna i Östersjöregionen sedan 2017 visserligen har oroat sig för ett amerikanskt politiskt och militärt tillbakadragande, men att de i huvudsak har hanterat detta genom ökat engagemang och ökad beredvillighet att tillmötesgå amerikanska önskemål. Andra samarbeten och den egna militära förmågan har fått ökad prioritet, men främst för att behålla - inte ersätta - amerikanskt engagemang genom att åstadkomma en jämnare bördefördelning. På så vis fungerar övriga samarbeten till stor del som komplement, inte konkurrenter, till den transatlantiska länken.