Nuklidspecifika mätningar efter kärnvapenexplosion

Denna litteraturstudie redovisar behovet av nuklidspecifika mätningar efter kärnvapenexplosioner. Radionukliderna har identifierats dels genom en litteraturgenomgång, dels genom beräkningar som bygger på en uppskattning av det radioaktiva nedfallet via fissonsutbytet av 235U och 239Pu. Vilka radionuklider och provmatriser som är viktiga att mäta beror på vilken exponeringsväg som beaktas och kommer att variera över tid. Tidsperspektivet i studien är från 20 minuter till mer än fem år efter fissionsögonblicket. Under de första dygnen kommer de mest kortlivade radionukliderna orsaka högst stråldos, t.ex. 132,133,135I och 97Zr/97Nb. De första veckorna och månaderna dominerar stråldosbidraget från bland annat 131I, 140Ba/La och 95Zr/95Nb, och därefter bidraget från de mer långlivade radionukliderna, t.ex. 106Ru/106Rh, 144Ce/144Pr, 137Cs och 90Sr. För att utföra nuklidspecifika mätningar på prover efter ett radioaktivt nedfall efter en kärnvapenhändelse behövs metoder för hantering av interferenser från kortlivade radionuklider, kapacitet och förmåga att mäta högaktiva prover, kunskap om kemi samt mätmetoder för svårmätta betastrålande radionuklider.