Turkiet och Nato - Inrikespolitiska strömningar och säkerhetspolitiskt agerande 1952-2023

Den här studien syftar till att öka förståelsen för Turkiet som aktör i förhållande till Nato. Det gör den genom att undersöka vilken påverkan tre framträdande inrikespolitiska strömningar - västerländsk orientering, nationalism och islamism - har haft på Turkiets agerande i relation till ett antal säkerhetspolitiska händelser som har varit eller är av betydelse för Nato. Dessa händelser täcker in perioden från att Turkiet blev Nato-medlem på 1950-talet fram till och med 2023. Händelserna delas in i tre övergripande epoker, som i sin tur baseras på politiska förändringar som är centrala för den politiska utvecklingen i Turkiet. Studien finner att Turkiet, i relation till Nato, var en hängiven allierad under de första decennierna, i denna studie 1952-1980. Utrikespolitiken var i allt väsentligt västerländskt orienterad, präglad av kemalistisk nationalism. Med tiden, och särskilt efter militärkuppen 1980, växte islamistiska rörelser sig allt starkare i Turkiet, vilket drev de alltmer disparata nationalistiska krafterna i en mer konservativ riktning. Det påverkade i sin tur Turkiets utrikes- och säkerhetspolitiska fokus som i större utsträckning riktades mot den muslimska världen. Under studiens andra epok, 1980-2002, började Turkiets egna geopolitiska aspirationer att få större betydelse för landets utrikespolitik än dess hängivenhet till det samlade Väst, vilket gjorde Turkiet till en alltmer aktiv och framåtlutad aktör inom Nato. Emellertid överlappade Turkiets och Natos intressen under denna epok, vilket innebar att eventuella spänningar uteblev. I studiens sista epok, 2002-2023, som inbegriper den period som det nuvarande regeringspartiet AKP innehaft regeringsmakten, märks en tilltagande pragmatism där Turkiets agerande i relation till Nato alltmer bygger på politiska strategier där Nato i allt väsentligt blir ett verktyg för att få genomslag för Turkiets egna intressen. För att uppnå detta kan regeringen luta sig mot idéer som är kännetecknande för såväl västerländsk orientering, nationalism som islamism, beroende på vilken som passar vid varje given tidpunkt. Annorlunda uttryckt kan Turkiet, baserat på dess agerande under den sista epoken, förstås som en alltmer autonom allierad.