Utvecklingen inom vapenområdet går mot allt längre räckvidder, särskilt vad det gäller robotvapen. Robotsystemen som ytstridsfartyg kan bära har numera en räckvidd som är längre än räckvidden för fartygets egna sensorer. För att fullt ut kunna utnyttja robotsystemets räckvidd måste därför extern sensorfunktionalitet användas. Detta arbete syftar till att utvärdera stridseffekten hos ytstridsfartygs luftförsvar med och utan stöd av en marin UAV försedd med AESA-radar. Intentionen är att på längre sikt även studera fartygets ytstridsförmåga med samma externa sensorfunktionalitet. För att utvärdera stridseffekten används simuleringsverktyget Ship Air Defence Model. En marin UAV försedd med AESA-radar möjliggör spaning på längre avstånd relativt spaning med mastmonterad fartygsradar. För att den ökade radarhorisonten ska vara till nytta så måste dock den medhavda sensorn vara kraftfull nog för att detektera radarekon genererade av tänkta hot. En marin UAV av rimlig storlek för nyttjande från ett ytstridsfartyg av korvettstorlek har begränsningar vad gäller de medhavda sensorernas storlek och vikt. Resultaten utifrån givet scenario visar att stridseffekten hos ett luftförsvar med stöd av marin UAV snarare begränsas av AESA-radarns uteffekt än av radarhorisonten. De visar också på vikten av att dimensionera luftförsvarets sensorsystem efter vapnens räckvidd för att de ska kunna nyttjas till fullo.