Utvecklingen av skydd och stridsmetoder för väpnad konflikt har medfört att det blivit allt svårare att försätta motståndarens kombattanter ur stridbart skick. Detta har väckt frågor om effektiviteten i antipersonell finkalibrig ammunition. I denna rapport beskrivs det folkrättsliga utrymmet att använda finkalibrig ammunition mot kombattanter mot bakgrund av denna utveckling. Syftet är att skapa bättre kunskap om förutsättningarna i den internationella humanitära rätten för att använda denna typ av ammunition i väpnad konflikt. I rapporten konstateras att det traktatbaserade förbudet mot explosiva projektiler med mindre vikt än 400 gram har förändrats sedan förbudets tillkomst, och att det idag motsvarar det sedvanerättsliga förbudet mot antipersonell användning av kulor som exploderar i människokroppen. Förbudets lydelse innebär att det inte omfattar antipersonell användning av kulor som exploderar utanför människokroppen. Det konstateras vidare att de likalydande traktatsbaserade och sedvanerättsliga förbuden mot användning av kulor som lätt utvidgas eller tillplattas i människokroppen inte omfattar projektiler som har andra verkningar i människokroppen, till exempel att de välter eller bryts. Dessa två förbud kompletteras av det mer generella förbudet mot att förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande som är bindande både i traktatsrättslig och sedvanerättslig form. Vad som är överflödig skada respektive onödigt lidande ska bedömas i ljuset av behovet att i väpnad konflikt försätta motståndarens kombattanter ur stridbart skick. Det är endast sådan skada eller lidande som är överflödig respektive onödig i förhållande till detta mål som kan anses förbjuden enligt denna regel. De regler som berörs i denna rapport ska förstås i ljuset av "humanitetens principer och det allmänna samvetets bud" så som framgår av den så kallade Martensklausulen. Denna klausul innebär ett yttersta skydd för att iakttagande av humanitetens krav inte åsidosätts när reglerna tolkas och tillämpas.