Nato har gjort vissa framsteg i genderfrågan, men det finns stort utrymme för förbättring. Det är slutsatsen FOI drar i sin oberoende granskning av hur militäralliansen lyckats med sin genderpolicy.

Ett av de största hoten mot en lyckad implementering av Natos genderpolicy är ett ofull­ständigt ledarskap där viktiga poster är obesatta. Till det kommer bristande kunskap om hur genderperspektivet blir en integrerad del av alliansens dagliga arbete. Det är en vision som måste konkretiseras.

– Att den högsta ledningen stödjer genderarbetet, att det finns en policy och en handlings­plan på plats är viktiga förut­sättningar. Redan här finns det brister hos Nato eftersom det saknas tydliga mål­sättningar för handlings­planen, säger Helené Lackenbauer, forsknings­ledare på FOI som står bakom den oberoende granskningen.

Möjlighet att jämföra

Ett annat viktigt villkor är förekomsten av könsupp­delade data. De gör det möjligt att jämföra mäns och kvinnors situationer, ett slags kvantitativ jämställd­het. Men också kvalitativ jämställdhet är viktigt. Det måste finnas kvinnor på positioner med inflytande och makt. Dessutom måste både män och kvinnor ges möjlighet att kombinera yrkesliv och familjeliv.

Granskningen visar vidare på skillnader mellan den militära delen och den civila delen inom Nato. Den militära sidan har kommit längre med sitt gender­arbete. Det beror till stor del på att styrningen är tydligare.

– Troligtvis beror det på att vad någon gör eller inte gör påverkar karriären på den militära sidan. För att arbetet ska komma framåt, måste chefer hållas ansvariga för vad som händer i deras organisation. Det måste påverka lön, befordringar och karriär­möjligheter, annars tar utvecklingen inte fart, förklarar Helené Lackenbauer.

Nato har emellertid svårt att rekrytera kvinnor på både den militära och den civila sidan. I sociala medier illustreras organisationen med stridsfordon och flygplan. Det framgår inte att det finns en bredd av tjänster, exempelvis policy­arbete, rådgivning och program­hand­läggning. Det gör det svårt att rekrytera kvinnor till högre positioner. Men det är också svårt att få de kvinnor som faktiskt rekryterats att stanna kvar.

Kunskapsbrister ett hinder

Andra viktiga förutsättningar för att lyckas med arbetet är att organisationen förstår vad gender­frågan går ut på och att alla får utbildning i de grundläggande koncepten och hur de kan implementeras. Slutligen måste de aktiviteter som genomförs vara relevanta och det som åstadkoms ska ha en hållbarhet över tid. Även här pekar rapporten på brister – främst i utbildning och förståelse.

Men som de främsta hindren för en lyckad implemen­tering av handlingsplanen lyfter Helené Lackenbauer i sin rapport fram otillräckligt ledarskap liksom bristande kunskap om hur genderperspektivet ska integreras i Nato-alliansens dagliga arbete.

– Allt finns på plats, men inte mycket händer. Det verkar svårt att ta det till nästa steg. Men även om man tycker att det går långsamt, är det bra att hålla i minnet att själva existensen av en pågående diskussion påverkar. Långsamt flyttas positionerna framåt, avslutar Helené Lackenbauer.