Tillbaka till framtiden: rustningskontroll i en tid av ökade spänningar
Det säkerhetspolitiska läget präglas av spänning och misstro i Europa. Rysslands annektering av Krim och militära aggression i östra Ukraina har lett till ett klimat där många talar om ett nytt kallt krig. I detta läge har konventionell rustningskontroll och förtroendeskapande åtgärder åter blivit aktuella frågor. Men finns det alls några förutsättningar för en ny rustningskontrollregim i Europa?
På bilden syns två medarbetare från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSCE). Det är en internationell organisation som bland annat arbetar med konflikthantering och återuppbyggnad i Europa. Foto: OSCE/Evgeny Maloletka.
Svaret på denna och fler frågor finns i en nyutkommen FOI-rapport. I rapporten analyseras de militärpolitiska intressena hos Ryssland, USA och ett antal europeiska stater.
– En slutsats är att det finns en underliggande slitning mellan diplomatiska intressen av dialog och förhandling och hårda militära säkerhetsintressen, säger Gudrun Persson, forskningsledare och redaktör för rapporten. Så länge de två nyckelaktörerna – Ryssland och USA – ställer sig avvisande till diskussioner om rustningskontroll ter sig utsikterna för att nå ett genombrott små, fortsätter hon.
När de nuvarande avtalen skrevs var det helt andra förutsättningar och ett annat läge. Helsingforsavtalet kunde undertecknas till exempel år 1975.
– Stockholmskonferensen mellan 1984 och 1986 var också ett viktigt steg för de militära förtroendeskapande åtgärderna, förklarar Johan Engvall, analytiker och författare till flera av kapitlen i rapporten. Och Parisstadgan och Wiendokumentet år 1990 så klart.
Men varför har dessa frågor alls kommit upp på bordet igen?
– Startskottet var när dåvarande tyske utrikesministern Steinmeier hösten 2016 föreslog samtal om rustningskontroll som ett möjligt sätt att desarmera den ökande spänningen mellan Ryssland och Väst. Denna dialoginriktade linje har en lång tradition i tysk utrikespolitik, konstaterar Johan Engvall.
Ryssland och Väst står åter mot varandra
Östersjöregionen framträder i ett militärstrategiskt perspektiv som en brännpunkt i konfrontationen mellan Ryssland och Väst. Regionen har blivit en spelplan för de konkurrerande intressen som önskar se antingen upprustning eller rustningskontroll som svar på den ökande spänningen.
Ryssland har två tydliga militärstrategiska prioriteringar i Östersjöregionen, visar forskningsledaren Carolina Vendil Pallin i sitt kapitel. Dels att begränsa Natos möjligheter att tillföra stridskrafter till regionen, dels säkra att icke-Natoländerna i regionen även fortsatt står utanför alliansen.
För de tongivande västmakterna, inte minst USA, är Östersjöregionen viktig för Natos trovärdighet, framgår det i forskningsledaren Mike Winnerstigs kapitel. Beslutet om en förstärkt framskjuten närvaro är ett sätt att återförsäkra utsatta medlemmar om den samlade alliansens stöd.
Forskningsledaren Robert Dalsjö, som sysslade med rustningskontroll redan under tidigt 1990-tal, menar att det inte går att förneka att Ryssland och Väst i dag åter står mot varandra.
– Rustningskontroll kan inte separeras från det faktum att Ryssland och Väst har helt olika visioner för europeisk säkerhet. Där Väst vill bevara den regelbaserade och samarbetsinriktade säkerhetsordningen önskar Ryssland etablera en ny ordning där man tillerkänns sin egen privilegierade intressesfär på grannländernas bekostnad, summerar Robert Dalsjö.