Storbritannien och Frankrike närmare varandra än någonsin gällande kärnvapensamarbete

Ända sedan 1950-talet har Europas två kärnvapenmakter haft skilda utgångs­punkter för sin säkerhets­politik kopplat till kärnvapen. En ny studie från FOI visar att länderna har mycket att vinna på ett samarbete.

Kärnvapen är tillbaka som en viktig faktor i Europas säkerhets­politiska miljö. Som en följd av omvärldsläget med öppna väpnade konflikter i och runt Europa, ett aggressivt Ryssland och terroristhot, har nu diskussionen i Storbritannien och Frankrike kring kärn­vapen­arsenalernas framtida roll och samman­sättning förändrats. Frankrike förlorade förtroendet för USA i samband med Suez-krisen 1956 och valde att bygga sin strategi på egen tillverkning och oberoende strategisk hållning uppbackad av egna kärnvapen. Storbritannien drog motsatt slutsats och har delvis byggt sin kärnvapenarsenal i nära samarbete med USA. De historiska skillnaderna sätter fortfarande avtryck men samtidigt gör de både länderna liknande bedömning av den nuvarande strategiska hotbilden och de samarbetar sedan några år även inom kärnvapensektorn.

– Det är tydligt att dagens situation driver länderna närmare varandra. Omvärldsmiljön, kostnaderna och särskilt inrikes­politiken i Storbritannien är de främsta drivkrafterna för förändringen, säger Niklas Granholm, forsknings­ledare på FOI och en av studiens två författare.

Nedrustning som kom av sig

Under de två decennier som följde på det kalla kriget, drog både Storbritannien och Frankrike ner sina kärn­vapen­arsenaler genom att reducera antalet stridsspetsar, skrota taktiska vapen och sänka beredskapen hos kvar­varande system. När nya kärnvapenstater dök upp åren runt millennieskiftet, bedömde både Frankrike och Storbritannien att de hade behov av att ha kvar strategiska vapen med avskräckningseffekt. Båda länderna har idag en flotta av ubåtar med ballistiska robotar. Frankrike har dessutom land- och fartygs­baserat flyg med kärnvapen­bestyckade kryssningsmissiler.

– Närmandet mellan de båda länderna har skett försiktigt och över tid. Det har skett till följd av att de delar hotbilden. Idag finns många fler hot än de rent militära, till exempel radikal islamism. Frågan är hur den franska kärnvapen­avskräckningen, som hittills främst varit till för att skydda franska intressen, kommer att förhålla sig till den europeiska kontexten i ett mer hotfullt läge, säger John Rydqvist, förste forskare på FOI och den andre författaren bakom studien.

Frågan om en självständig avskräcknings­förmåga i Europa har aktualiserats av osäkerheten kring fortsatt stöd från USA i händelse av en konflikt. Men i både Frankrike och Storbritannien finns det frågeställningar kopplade till ekonomin. Frankrike måste avsätta stora pengar för att ta fram en ny generation tekniskt uppdaterade vapen. Den brittiska kärnvapenförmågan riskerar att av både politiska och ekonomiska skäl drabbas av brister som till slut inte längre gör vapnen trovärdiga.

Mer effekt för mindre pengar

Sannolikheten för ett framtida och utökat fransk-brittiskt samarbete är högst på ubåtsområdet där det redan idag finns avtal om forskningssamarbeten. Det skulle ge möjlighet att behålla avskräckningseffekten på samma nivå, men ändå minska antalet kärnvapen­bestyckade ubåtar. Det skulle leda till stora kostnads­besparingar. Även om en sådan lösning skulle vara politiskt utmanande, eftersom här finns inslag av nationell avskräckning, internationell prestige och makt, är ett europeiskt samarbete kring avskräckande kärnvapen alltså mindre osannolikt nu än tidigare. Förändringen i den kärnvapen­strategiska miljön påverkar även Sverige på politisk och operativ nivå.