Position och arbetsbelastning i fält. Direktmätning och beräkning från GPS-data

Grundläggande GPS-teknik har använts för att bedöma lägesuppfattning, förflyttningshastighet och terrängprofil. Effektkrav på individen beräknades först utifrån individens och bördans massa, hastighet och terrängens lutning. Energiomsättningen hos en försöksperson mättes också direkt med bärbar utrustning. Jämförelse mellan de två teknikerna har gjorts för olika typer av terräng; motionsslinga med måttliga lutningar, plan löparbana, delvis kuperad promenadväg samt långsträckt backe på körväg. GPS-tekniken gav ett fel i läge som oftast var inom apparatens specifikation, ±15 meter. Terrängen påverkar noggrannheten genom att skärma av satelliter. Störningarna varierar med tiden. Tillräcklig lägesinformation erhålles dock ofta även i tät skog och i närheten av bergknallar och t.o.m höga hus. Störningarna är allvarligare för hastighetsberäkningen eftersom den inverkar starkt på beräknad effektutveckling. Terrängens lutning beräknades från GPS-apparatens inbyggda höjdmätare. Dess upplösning på en meter gav, med filtrering, god information om lutningen. Beräknad och mätt effektutveckling stämde väl överens när data medelvärdesbildades. Under kortare moment kunde dock olika stora skillnader uppstå beroende på dynamiken i lutning och hastighet. Effektmedelvärdet för hela förflyttningen i de olika terrängtyperna skilde bara ca 3% mellan teknikerna. Metoden att använda GPS för skattning av individens fysiska belastning tycks vara användbar. Om hjärtfrekvens- och/eller kärntemperaturmätare inkluderas finns ännu bättre möjlighet att separera olika komponenter i den fysiska påfrestningen i form av arbets- och termisk belastning.