Stopp för START

START-avtalet, Strategic Arms Reduction Treaty är ett rustningskontrollerande avtal mellan USA och Sovjetunionen som den 5 december 1994 trädde i kraft efter att det ratificerats av USA och Ryssland samt av Vitryssland, Kazakstan och Ukraina - de tre senare ratificerade i enlighet med Lissabon- överenskommelsen avtalet som icke-kärnvapenstater i NPT. Avtalet löper under femton år och går alltså ut den 5 december 2009. Avtalet har sina rötter i den snabba utveckling av både numerär och teknik i 1970- och 80-talens kärnvapenarsenaler. Avtalet har haft en nedrustningsfas där de båda parterna, USA och Ryssland, under 1994 till 2001 i tre steg minskade sina arsenaler till de antal stridsspetsar som anges i avtalet. Ett övergripande mål med avtalet har varit strategisk stabilitet. Avtalet har haft en dämpande effekt på förändringar av arsenalerna. I START är begreppet stridsspets abstrakt och motsvarar det antal som tillskrivs en given bärarmodell. För att nedrusta stridsspetsar krävs inte bara att de tas ur arsenalen utan även att den tillordnade bäraren och bärarens uppskjutningsanordning förstörs. Att förstöra, till exempel, en interkontinental ballistisk robot som SS-19 med tillhörande silo minskar arsenalen med sex stridsspetsar, det antal som tillskrivs SS-19, oberoende av det faktiska antalet placerat på den specifika roboten. Detta förfarande har medfört restriktioner på hur snabbt och hur mycket parternas arsenaler kan förändras över tiden. De förhållningsregler och det i avtalet stipulerade utbytet av information tillsammans med en regim för verifikation och inspektion har givit START karaktären av en umgängesform för USA och Ryssland. Insynen och öppenheten har också bidragit till ökad säkerhet för stater som inte är parter i avtalet. Utsikterna för en efterföljare till START, med samma framgångar med avseende på strategisk stabilitet är i dagsläget lägre på grund av en rad anledningar. Den globala strategiska arenan ser helt annorlunda ut idag jämfört med det 1970-tal ur vilket START föddes. Några stötestenar är: Flexibilitet: militära krav på ökad exibilitet i arsenalerna med avseende på antalet stridsspetsar arsenalens sammansättning försvårar möjligheten till ett tillstånd av strategisk stabilitet. Omfattning med avseende på dels parter i avtalet dels avtalets omfattning avseende vapensystem. Verfikation, inspektioner och informationsutbyte är vitala delar för strategisk stabilitet mellan parterna. Samtidigt ställer en fungerande verfikationsregim stora, och ofta tidsödande, krav på både avtalets formulering och implementation. Huruvida ett avtal är bättre än inget avtal alls är en mycket viktig fråga som ligger utanför den här rapportens innehåll.