Brännpunkt Baltikum

Efter Rysslands angrepp på Ukraina framstår inte längre ett storkrig i Europa som en omöjlighet. Natos östliga medlemmar är oroliga och särskilt de baltiska staterna ses som Natos svagaste punkt - små, sårbara, framskjutna och svagt försvarade. Frågan om hur de baltiska staterna kan försvaras har snabbt stigit till toppen av den internationella agendan, med en smärre flodvåg av artiklar, utspel och rapporter på senare tid. I Sverige har hittills uppmärksamheten på frågan varit måttlig, trots att många internationella tankesmedjor menar att en konflikt om Baltikum nästan säkert skulle dra in Sverige. Dessutom har det nu bekräftats officiellt att närområdets säkerhet är en drivkraft bakom att Sverige ökar sina försvarsanslag, förstärker på Gotland och fördjupar samarbetet med Nato och USA. Det baltiska försvarsproblemet fångar också i miniformat många av de militära utmaningar västvärlden har att hantera när man nu återigen står mot en nära jämbördig och konventionellt organiserad motståndare, inklusive strid med kombinerade vapen, s.k."hybridkrigföring", fenomenet anti-access/area-denial, det glesa slagfältets särskilda dynamik, och kärnvapnens återkomst. Denna studie fokuserar på problemet att försvara de baltiska staterna mot ett militärt angrepp. Utgångspunkt tas dels i den livliga internationella debatten i frågan, dels i den strategiska instabilitet som föreligger, samt i dynamiken runt Natos omställning till den nygamla uppgiften kollektivt självförsvar. De centrala svenska intressen som skulle stå på spel vid en konflikt i Baltikum berörs kortfattat, varpå det militära kärnproblemet i dess huvuddrag redovisas, liksom ett antal faktorer som komplicerar den militära ekvationen. Slutligen görs några reflektioner kring det meningsfulla för små stater med mäktiga och hotfulla grannar att alls hålla sig med ett militärt försvar och att göra motstånd.