Deterrence by reinforcement - The strengths and weaknesses of NATO's evolving defence strategy

2014 påbörjade Nato en stor omställning från att ha fokuserat på krishanteringsinsatser till att prioritera avskräckning och kollektivt försvar i Europa. Natos närvaro i de baltiska staterna och Polen utgörs för närvarande av små frambaserade förband som behöver understödjas av en förmåga till snabba förstärkningar. Samtidigt finns det många praktiska, legala och infrastrukturella hinder för förstärkningsoperationer. De många initiativ som lanserats inom Nato för att underlätta förstärkningar har dock skapat otydlighet och överlappande mandat när det gäller lednings- och styrkestrukturen. Förmågan har förbättrats, men ytterligare åtgärder för att ställa förband i hög beredskap, skynda på beslutsfattande och utöka Natos befälhavares mandat, samt storskaliga förstärkningsövningar bedöms som nödvändiga för att stärka Natos framväxande försvarsstrategi. USA har förbättrat sin logistiska förmåga genom att på egen hand genomföra rotationer av amerikanska förband till Central- och Östeuropa. Europeiska Nato-medlemmar skulle kunna investera mer i infrastruktur och logistikförmågor. I grund och botten är Natos militära närvaro och försvarsstrategi ett resultat av medlemsstaternas skilda hotbilder och prioriteringar. Behovet av att bibehålla sammanhållning har lett till en blandning av symboliska och reella förmågeförbättringar. Frågan huruvida Nato ska sikta på att uppnå avskräckning eller även förbereda sig för försvar, vilket utgör ett dyrare alternativ, är central.