Det rysk-ukrainska kriget påminner i många avseenden om ett övergångskrig. Det har fungerat som en katalysator för ryskt militärt tänkande, men också för en forcerad omdaning av de ryska väpnade styrkorna. Kriget har blottlagt strukturella svagheter inom försvarsgrenarna, men ryska analytiker och tänkare är inte eniga om vägen framåt: ska man bevara traditionella koncept och strukturer, eller satsa på större organisationsförändringar när nu omständigheterna har förändrats? Inom markstridskrafterna ledde 2022 års misslyckanden till en slitning mellan sovjettidens arv och behovet av att verka effektivt under ständig övervakning, där har kontinuerlig anpassning har fungerat som en lösning. Inom flyg- och rymdområdet betonar ryska teoretiker i allt högre grad vikten av integrerade luft-, rymd- och informationskapaciteter. Erfarenheterna från Ukraina har förstärkt efterfrågan på precisionsstyrda vapen, rymdförmåga, och obemannade system. Marinen behåller sin betydelse som ett instrument för global närvaro och avskräckning, trots ekonomiska begränsningar. Cyberoperationer förstås fortsatt som ett holistiskt koncept inom ramen för informationskonfrontation, snarare än att utvecklas mot att bli en distinkt domän. Kärnvapenförmågan utgör fortfarande grunden i rysk avskräckning, där en modernisering inriktas på flexibilitet och överlevnadsförmåga. Sammantaget har kriget accentuerat en redan existerande debatt, men Rysslands strategiska mål, ekonomiska begränsningar och konfrontation med väst fortsätter att forma utvecklingen och synen på framtidens krig.