Utländska direktinvesteringar innebär inte enbart positiva effekter för ett land, utan medför även risker. Därför har många länder infört system som ska granska och skydda mot investeringar som kan hota nationell säkerhet. Denna rapport beskriver och analyserar granskningssystem för utländska direktinvesteringar för Sverige och fem andra utvalda länder genom en litteraturstudie och kompletterar med statistik från Statistikmyndigheten (SCB) och kvantitativa index som mäter ländernas restriktivitet. Resultatet pekar på att samtliga länder i rapporten agerar för att skydda kritiska sektorer från utländskt inflytande. Trots stora likheter i granskningssystemen finns skillnader mellan länderna när det gäller exempelvis omfattning, anmälningsplikt och olika tröskelvärden för kontroll. Sverige utmärker sig särskilt genom ett betydligt större antal anmälningar än övriga länder, vilket aktualiserar frågor om hur regelverkets utformning påverkar balansen mellan ett omfattande säkerhetsskydd och ett effektivt utnyttjande av granskningsresurser.